den och insinuationer möjligen kunde leda om d
finge äga fritt spel, och anse derföre en förkla
ring öfver denna punkt serskildt nödvändig, til
undanröjande af alla förtydningar, innan vi fortg:
vidare.
Aftonbladet känner och erkänner likaväl som
någon annan, att den furste, åt hvilken lednin-
gen af landets styrelse numera är anförtrodd, äge:
en så tillräcklig, ja äfven ovanlig grad af bildning
samt dessutom är kommen till den mogna ålder
och erfarenhet, att han icke af någon behöfver e-
mottaga undervisning uti regeringskonsten, eller :
de politiske lärorna; och Aftonbladet skulle vis-
serligen anse sig fela emot grannlagenheten, om
man med något skäl af rimlighet eller utan en
fullkomlig förvridning kunde tyda dess yttranden
till en syftning, att vilja meddela Konungen en sådan
undervisning. Vi hoppas till och med att man
icke tilltror oss nog litet förstånd, att sålunda
vilja motverka det ändamål för hvilket vi arbeta.
Men å andra sidan kan det icke förbises, huru
verksamma tidningarna af det motsatta partiet
äro, att just nu begagna tillfället för att, under
det i sig sjelf naturliga tillkännagifvandet af sin
saknad öfver det hädangångna, framställa de före-
gående och ännu väntande fordringarne på refor-
mer och ett förändradt system såsom frukten af
dels partiyra, dels personlig hätskhet mot den
aflidne Konungen; och detta sednare har, såsom all-
mänheten känner, gått ända derhän, att en tid-
ning till och med rubricerat det såsom en brotts-
lig tanke att föreställa sig, det thronföfjaren skulle
kunna börja sin regering med en förändring af
rådgifvarepersonal. Som det nu är ganska klart,
att dessa tidningar helst skulle önska, att Afton-
bladet och den öfriga oppositionen tego alldeles
stilla vid dessa deras egna manövrer, så finner
man derföre lätt, att hela deras skrik i nämnde
afseende egentligen endast är ett taktiskt försök,
hvarigenom de, om det lyckades, ensame skulle
få behålla fältet för sina operationer. Allt hvad
de orda om den bristande grannlagenheten i att
offentligen anställa betraktelser öfver Konungens och
folkets ställning till hvarandra, är då också intet
annat än ett svepskäl, till hvilket de icke sjelfve
sätta någon tro, emedan de å sin sida icke finna
sig af en sådan betänklighet det ringaste förhin-
drade, att söka afhandla samma ämne för sina
ändamål.
Vill man för öfrigt se på sakens sanna beskaf-
fenhet, så skall hvar och en erkänna, att här icke är
fråga om, att framlägga några råd eller föreläs-
ningar för konungens räkning. Men det är vig-
tigt för folket sjelf i ett lagbundet samhälle, att
pressens organer, hvar och en i sin position, ut-
tala öppet och utan förbehåll de sanningar, som
de anse vigtigast i ett så betydelsefullt tidskifte.
Under loppet af sin verksamhet kommer natur-
ligtvis hvarje sådan organ att representera enl
större eller mindre del af opinionen i landet.
Det kan då icke vara likgiltigt för någon att er-
fara, kring hvilka af dessa politiska trosbekännel-
ser det allmänna tänkesättet, d. v. s. majoriteten
af de sansade och upplyste bland landets invånare,
mer eller mindre grupperar sig, såvida annars
pressen i ett land med tryckfrihet alls skall få
anses äga någon politisk betydelse, hvilket dock
numera öfverallt är temligen erkändt, åtminstone
för de fall, der ett större antal af dess organer
sammanstämma.
Det är ifrån denna utgångspunkt, hvilken vi
au tro oss tillräckligen hafva rättfärdigat, som
ifven konungen sjelf, efter vårt förmenande, skall
icke blott billiga, utan äfven önska, att tidningar-
ne, hvar på sitt håll, öppet yttra sina tankar öf-
ver sakernas ställning, på den punkt de nu be-
finna sig.
Den vigtigaste allmänna sanning, som man vid
letta tillfälle i vår tanke bör hafva i minnet, är
len, redan i den föregående artikeln antydda och
f historien vitsordade erfarenheten, att utveck-
ingen af folkens politiska bildning och de ibredd
lermed stigande anspråken på rättigheter, eller
vad man kallar den demokratiska riktningen,
cke i de fordna grekiska och romerska republi-
ernas, utan i nutidens mening, ständigt fortskrider
ned en kraft, som väl kan tillfälligt tillbakahållas,
nen icke för någon längre tid besegras, än mindre
örstöras. Men härmed står en annan sanning i
ära gemenskap, nemligen att, ehuru denna rikt-
ling, enligt de djupaste tänkares och statsmäns
örutseende, i sin yttersta konseqvens oåterkalle-
igen leder till en republikansk statsform, såsom
len abstrakt riktigaste, så anser man likväl tiden
ch slägtet i Europa ännu i allmänhet icke mogna
ör emottagandet af en sådan. Deremot visar sig
fverallt ett sträfvande, hvars styrka och snart
lifvande seger icke kan misskännas, att genom
et konstitutionelt monarkiska regeringssättet och
epresentaliva styrelser kunna förena folkens ford-
ingar på rättstillstånd, samhällsförbättringar, del-
agande i lagstiftningen, sjelfbeskattningsrätt och
noraliskt inflytande på sjelfva styrelsens gång,
ned regentpersonligheternas orubbade bibehållan-
e i deras helgd, såsom de högste i samhället.
Jet är tvenne, hvarandra motsatta principer, den
na om furstens ärltlighet och inviolabilitet och
en andra om maktens utgående från folket, som
är träffa tillsammans, och hvilkas fredliga för-
välande med hvarandra till ett harmoniskt helt
lunda kan sägas utgöra det närvarande tidsmo-
wentets högsta politiska uppgift.
Men erfarenheten -har också visat, att ehuru
It häntyder på sakernas oåterkalleliga framträn-
nde till denna punkt i alla europeiska stater,
es
Hj APR AA AA - 0 a - FÅ
la IQ -- dd hd AV -- FE) a a AA
m-— AO -— mA AA
D