den och insinuationer möjligen kunde leda om d finge äga fritt spel, och anse derföre en förkla ring öfver denna punkt serskildt nödvändig, til undanröjande af alla förtydningar, innan vi fortg: vidare. Aftonbladet känner och erkänner likaväl som någon annan, att den furste, åt hvilken ledningen af landets styrelse numera är anförtrodd, äge: en så tillräcklig, ja äfven ovanlig grad af bildning samt dessutom är kommen till den mogna ålder och erfarenhet, att han icke af någon behöfver emottaga undervisning uti regeringskonsten, eller : de politiske lärorna; och Aftonbladet skulle visserligen anse sig fela emot grannlagenheten, om man med något skäl af rimlighet eller utan en fullkomlig förvridning kunde tyda dess yttranden till en syftning, att vilja meddela Konungen en sådan undervisning. Vi hoppas till och med att man icke tilltror oss nog litet förstånd, att sålunda vilja motverka det ändamål för hvilket vi arbeta. Men å andra sidan kan det icke förbises, huru verksamma tidningarna af det motsatta partiet äro, att just nu begagna tillfället för att, under det i sig sjelf naturliga tillkännagifvandet af sin saknad öfver det hädangångna, framställa de föregående och ännu väntande fordringarne på reformer och ett förändradt system såsom frukten af dels partiyra, dels personlig hätskhet mot den aflidne Konungen; och detta sednare har, såsom allmänheten känner, gått ända derhän, att en tidning till och med rubricerat det såsom en brottslig tanke att föreställa sig, det thronföfjaren skulle kunna börja sin regering med en förändring af rådgifvarepersonal. Som det nu är ganska klart, att dessa tidningar helst skulle önska, att Aftonbladet och den öfriga oppositionen tego alldeles stilla vid dessa deras egna manövrer, så finner man derföre lätt, att hela deras skrik i nämnde afseende egentligen endast är ett taktiskt försök, hvarigenom de, om det lyckades, ensame skulle få behålla fältet för sina operationer. Allt hvad de orda om den bristande grannlagenheten i att offentligen anställa betraktelser öfver Konungens och folkets ställning till hvarandra, är då också intet annat än ett svepskäl, till hvilket de icke sjelfve sätta någon tro, emedan de å sin sida icke finna sig af en sådan betänklighet det ringaste förhindrade, att söka afhandla samma ämne för sina ändamål. Vill man för öfrigt se på sakens sanna beskaffenhet, så skall hvar och en erkänna, att här icke är fråga om, att framlägga några råd eller föreläsningar för konungens räkning. Men det är vigtigt för folket sjelf i ett lagbundet samhälle, att pressens organer, hvar och en i sin position, uttala öppet och utan förbehåll de sanningar, som de anse vigtigast i ett så betydelsefullt tidskifte. Under loppet af sin verksamhet kommer naturligtvis hvarje sådan organ att representera enl större eller mindre del af opinionen i landet. Det kan då icke vara likgiltigt för någon att erfara, kring hvilka af dessa politiska trosbekännelser det allmänna tänkesättet, d. v. s. majoriteten af de sansade och upplyste bland landets invånare, mer eller mindre grupperar sig, såvida annars pressen i ett land med tryckfrihet alls skall få anses äga någon politisk betydelse, hvilket dock numera öfverallt är temligen erkändt, åtminstone för de fall, der ett större antal af dess organer sammanstämma. Det är ifrån denna utgångspunkt, hvilken vi au tro oss tillräckligen hafva rättfärdigat, som ifven konungen sjelf, efter vårt förmenande, skall icke blott billiga, utan äfven önska, att tidningarne, hvar på sitt håll, öppet yttra sina tankar öfver sakernas ställning, på den punkt de nu befinna sig. Den vigtigaste allmänna sanning, som man vid letta tillfälle i vår tanke bör hafva i minnet, är len, redan i den föregående artikeln antydda och f historien vitsordade erfarenheten, att utveckingen af folkens politiska bildning och de ibredd lermed stigande anspråken på rättigheter, eller vad man kallar den demokratiska riktningen, cke i de fordna grekiska och romerska republiernas, utan i nutidens mening, ständigt fortskrider ned en kraft, som väl kan tillfälligt tillbakahållas, nen icke för någon längre tid besegras, än mindre örstöras. Men härmed står en annan sanning i ära gemenskap, nemligen att, ehuru denna riktling, enligt de djupaste tänkares och statsmäns örutseende, i sin yttersta konseqvens oåterkalleigen leder till en republikansk statsform, såsom len abstrakt riktigaste, så anser man likväl tiden ch slägtet i Europa ännu i allmänhet icke mogna ör emottagandet af en sådan. Deremot visar sig fverallt ett sträfvande, hvars styrka och snart lifvande seger icke kan misskännas, att genom et konstitutionelt monarkiska regeringssättet och epresentaliva styrelser kunna förena folkens fordingar på rättstillstånd, samhällsförbättringar, delagande i lagstiftningen, sjelfbeskattningsrätt och noraliskt inflytande på sjelfva styrelsens gång, ned regentpersonligheternas orubbade bibehållane i deras helgd, såsom de högste i samhället. Jet är tvenne, hvarandra motsatta principer, den na om furstens ärltlighet och inviolabilitet och en andra om maktens utgående från folket, som är träffa tillsammans, och hvilkas fredliga förvälande med hvarandra till ett harmoniskt helt lunda kan sägas utgöra det närvarande tidsmowentets högsta politiska uppgift. Men erfarenheten -har också visat, att ehuru It häntyder på sakernas oåterkalleliga framtrännde till denna punkt i alla europeiska stater, es Hj APR AA AA 0 a FÅ la IQ -dd hd AV -FE) a a AA m-— AO -— mA AA D