PF tt ——L —— den han det oaktadt allt fortfarande utöfvade, var, på grund häraf, således dubbelt vådlig. Nu var han skickad med några högst vigtiga papper och handlingar från svenska hufvudqvarterei till en sidofördelning af hären. Öfver träsk och sjöar, genom skogar och moras, dem föga någon före honom djerfts genomtränga, tågade han med sin gamla brunte och sin hvita omålade bondsläda stilla och obemärkt fram, alltid undvikande, så ofta det lät sig göra, de mera besökta vägarne, der han lättare kunde löpa fara att af ryssarne uppsnappas. Då han kom till L—d, kunde ban dock icke undvika att ungefir en qvart mil färdas långsmed stora allmänna vägen, och hans onda genius ville, att just då ban var i begrepp att från densamma åter taga af på en sidoväg, sprängde från samma håll, ditåt ban ämnade sig, en liten truppafdelning kosacker fram, hvilka, af för oss okänd anledning, passerade denna väg. T förlorade icke fattningen vid detta för honom mindre angenäma t8te-å-tåte, utan gjorde min af att fortsätta sin resa: dessutom hoppades han, att hans simpla ekipage och öfverhufvud hela bans obetydliga utstyrsel skulle från bonom aflägsna alla misstankar. Men utan tvifvel hade de besköggade ryttarne fått en noggrann beskrifning på bans person, ty det dröjde icke tre minuter efter deras sammanträffande, förrän de, efter att under betydelsefulla åtbörder, hafva vexlat några för T obegripliga ord, på anförarens kommando alla på en gång rusade fram mot T med fällda lansar och afskuro honom sålunda all vidare fortkomst. Han sökte ställa sig så enfaldig och okunnig som möjligt och lät genom tecken och åtbörder förstå, att de icke ägde rätt att sätta hin