Detta sakernas skick har efterhand förbättrat sig genom kraften af allmän sed, genom institutionernas pånyttfödelse och kloke mäns bemödanden: kunna väl andra förbättringar vinnas; kunna de på bättre sätt erhållas? Åfven jag vill förbättringar; men från hvilket system skall man låga dem? Talaren ingick härvid i en undersökning om vissa myndigheters sätt att se saken och andan af Chartans S 69, och sökte visa, att intet bättre system kunde begagnas, än det som med moderation och uppriktighet organiserade frihetsprincipen, men tillika erkände den offentliga maktens medverkan, och han kunde ej tro det vara nyttigt, om detta arbete utfördes under inflytelsen af de orättvisa fördomar, åt hvilka Hr de Carn gifvit en öfverdrifven. till och med ogrundad styrka. Hvad angick den högre undervisningen i historiska och filosofiska studierna, ämnade att utvidga området för menskliga vetandet och menniskosjälen, hade blifvit yttradt, att de förbättringar, som skett, just varit det som väckt oro. Man bar talat om en filosofi, som vill sätta sig i religionens plats; men hvarpå grundas väl detta påstående? Det kan väl ej anses ohemult att härvid erinra om den rörelse i sinnena som uppstått efter 1842, efter denna kejsardömets stora tystnad. Har ej den filosofiska undervisningen fått den renaste, den mest högsinnade intlytelsen af en sådan man som RoyerCollard? Kunnen j val tro, att detta djupa och allvarliga förstånd som, efter den ofta villade adertonde seklets filosofi. efter den — jag finner icke nog starkt uttryck — filo:ofi af en annan tidpunkt, återkallade sina samtida till beundran af Descartes ädla snille, som återhöjde spiritualismens fana, införlifvande den politiska friheten med den moraliska; tron j, att den man som upplyfte själarne, hade kunnat åsyfta att i Frankrite inviga en filosofi, som man nu vill förkasta såsom ovärdig? (Ganska bra.) Tron j, att de män, som efterträdt honom, skulle hafva öfvergifvit den väg, som Descartes uppröjt, och äfven han blef (af Pere Gavasse) anklagad för atheism, tron j att desse, hans lärjungar, kunna hafva sökt att återföra sinnena till den lära, som de sjelfva hafva brännmärkt med namnet sensualism? Talaren visade nu med reglementet, att den philosopbiska undervisningen grundades på Descartes, Mallebranche, Arnault, Bossuet, Fenelon, dessa namnkunniga snillen, som gifvit vetenskapen sin ärofulla riktning. Vid sidan af dessa bade man ej försummat, att ställa andra arbeten af underordnad beskaffenhet, men lika nyttiga: Locke, Clarke, Euler. Under en sådan inflytelse trodde han att undervisaingen icke skulle upphöra att förtjena förtroende. Ministern yttrade slutligen, att de anfall, som blifvit gjorda mot universitetet, icke förmått honom att misskänna det stora behofyet af en lag, som förliker frihetens grundsatser, erkände i kartan, med statens myndighet. Ett lagförslag i denna anda skulle framläggas, troget det dubbla ändamål, som 69 af kartan åsyftat: att bibehålla statsundervisningsverken och medgifva all lättnad åt andra skolor. Han ansåg likväl det icke välbetänkt för Frankrikes ära och nationaluppfostran, att man lättsinnigt lade handen på det stora verk, som Napoleons organisationssnille grundlagt; Det kunde väl, liksom civillagen, bära en alltför stark pregel af kejsarens personlighet, men deri finnes dock ännu mer, som föreställer Frankrikes nationalanda och storhet. Han ville derföre, att man vördade detta arbete under det man bemödade sig att dermed förena garantier, hvilka man borde söka icke genom förstörandet af hvad som fanns, men uti det naturliga förbättrandet af uppfostringsverket, samt önskade, att kontrarevolutionen icke måtte lyckas att brådstörtadt göra en stor förändring i systemet för allmänna undervisningen. . Hr de Tracy fästadekammarens uppmärksamhet på, att man rättast behandlade ämnet, då det lagförslag, som ministern lofvat, förekom. Talaren ansåg, att kartan 1830 infört lärofriheten; att denna vore ett korollarium af samvetsfriheten och tryckfriheten — och att den bereder allt hvad som betryggar tänkefriheten. Alla dessa friheter stödja sig på hvarandra och måste sammanhållas inbördes. Det är med friheterna, som med kränkningarne af medborgliga rättigheterna; de tölja på hvarandra, intilldess man kommer till despotismen. Han trodde, att hr Villemain sjelf bäst antydt hufvudfelet i den närvarande universitetsorganismen. Denne hade erinrat om dess ärorika ur sprung. Just detta trodde talaren var orsaken till bristen på öfverensstämmelse med de öfriga institutionerna; och det vore denna, som borde afbjelpas. Talaren ville derföre, att löftet i kartan skulle hållas uppriktigt och utan alla funder, genom en liberal lag. Under den följande debatten öfver ämnet var det egentligen hrr Dupin och Martin de Nord, som utvecklade sina åsigter med någon utförlighet, men de ingingo i specialiteter och hr Odillon Barrot föreslog just med anledning af det olämpliga att nu behandla sådena, att man skulle återtaga de föreslagna amendementerna, hvilket äfven skedde och 7:de punkten antogs. ( Cr (Forts. följer.) — te STOCKHOLM den 13 Mars. De utländska posterna för dagen saknas ännu