am — — VV RS I dag, sade han, sluter jag dig med ren kär lek till detta hjerta; mina armar omfamna di med fadersömhet. Min andas barn, vet, att jag är din fader. Med min munds anda, med mit ords heliga anda gilver jag dig det andra lifvet. Han släppte henne uv sina armar och ledde henne vid handen till altaret. Der välsignade har hostian och kalken och gaf henne, derefter väl signade han henne, och som han sade amen, vinkade biskopen. Alla de andelige berrarne reste sig och munkarne togo sina kors och fanor, och under det äfven Konungen, Isalda, de höga herrarne och damerna beredde sig att åskåda domens fullbordan, skallade den högtidliga kören: Dies ire, dies ita, Solvet seclum in favilla, i Teste David et Sybilla. Men sången tystnade, eldglans färgade kapellet. Gropen hade tändt sig af sig sjelf, den va på andra sidan af altarfönstret, och Frälsarens jättebild stod i lågande flammor och färger. Men hon stod. icke allena framför presten. Hor hade fördubblat sig. En andra Blanka stod jemte henne och hade fattat hennes band. Den åndra var större, bennes hår var mörkare och hennes lockar fladdrade ej, hennes kläder rörde sig ej. Äfven hon hade en liten kronai nacken, och från hennes anlete utgick ljus. De närvarande voro som förstenade. Det ly-sande, ordnade tåget stod som bildstoder midt emot bildstoderna. Den större Blanka ledde den mindre Blanka vid handen fram till dömen åt borgträdgården. Vid tröskeln blef den mindre stående, vände sig ännu en gång mot eremiten,