am — — VV RS
I dag, sade han, sluter jag dig med ren kär
lek till detta hjerta; mina armar omfamna di
med fadersömhet. Min andas barn, vet, att jag
är din fader. Med min munds anda, med mit
ords heliga anda gilver jag dig det andra lifvet.
Han släppte henne uv sina armar och ledde
henne vid handen till altaret. Der välsignade har
hostian och kalken och gaf henne, derefter väl
signade han henne, och som han sade amen, vin-
kade biskopen. Alla de andelige berrarne reste sig
och munkarne togo sina kors och fanor, och un-
der det äfven Konungen, Isalda, de höga herrar-
ne och damerna beredde sig att åskåda domens
fullbordan, skallade den högtidliga kören:
Dies ire, dies ita,
Solvet seclum in favilla,
i Teste David et Sybilla.
Men sången tystnade, eldglans färgade kapel-
let. Gropen hade tändt sig af sig sjelf, den va
på andra sidan af altarfönstret, och Frälsarens jät-
tebild stod i lågande flammor och färger.
Men hon stod. icke allena framför presten. Hor
hade fördubblat sig. En andra Blanka stod jem-
te henne och hade fattat hennes band. Den ån-
dra var större, bennes hår var mörkare och hen-
nes lockar fladdrade ej, hennes kläder rörde sig
ej. Äfven hon hade en liten kronai nacken, och
från hennes anlete utgick ljus.
De närvarande voro som förstenade. Det ly-
-sande, ordnade tåget stod som bildstoder midt
emot bildstoderna. Den större Blanka ledde den
mindre Blanka vid handen fram till dömen åt
borgträdgården. Vid tröskeln blef den mindre
stående, vände sig ännu en gång mot eremiten,