Korporal L. erkände, att det af korporal Sallmc
uppgifna förhållandet ägde sin riktighet, utom:
4:0 Hotelsen angående korporaltecknens afsprättning
-och prygelstraffet;
2:0 Ått L. yttrat: om du retar mig, så slår jag
lf och anda ur digs;
3:0 Att L. slagit Sallmo;
4:o Ått L. skuffat i kull Sallmo;
5:o Att L. ledt Sallmo från borggården till order-
rumsdörren ; samt
6:0 Att L. till löjtnant Malmborg yttrat sig: min
själ och anda ljuger han icke, utan vill påminna sig
hafva sagt: vid min heder, ljuger han icke.
Deremot berättade korporal L. förhållandet på föl-
jande sätt:
Klockan !y, 6 kom jag in i orderrummet till löjt-
nant Malmborg, för att efterhöra om postkarlen än-
nu varit i slottet, emedan jag som dagkorporal af
Barvander emottagit ett bref till löjtnant Lagerbjelke,
som skulle skickas till staden. På tillfrågan svarade
löjtnant Malmborg: att postkarlen en gång varit i
slottet med brefven. Derefter frågade jag, om han
skulle komma upp mera i slottet, och erhöll till svar,
att löjtnanten ej :trodde det. Jag begärde då till-
stånd, att få nedsända en af slottsuppassarne, för att
bedja postkarlen komma upp i orderrummet, icke i
ö:te klassen, såsom Sallmo uppgifvit, emedan jag fått
tillsägelse af löjtnant Malmborg att det vore min
skyldighet som dagkorporal att vara i orderrummet,
i och för brefvens emottagande). Jag gick då till
slöttsuppassaren Stark, bad honom gå ned till post-
karlen med helsning från dagofficern att komma upp
i slottet. Stark afgick, och jag ingick i 5:te klassen.
Som jag ej träffade Stark efter en stunds förlopp, då
jag sökte honom i vaktrummet, trodde jag att han
ännu ej återkommit, hvarpå jag åter ingick i ö:te
klassen. Då klockan fattades omkring 20 minuter i
6, och jag efter flera besök i vaktrummet och på lilla
borggården ej fick reda på Stark, gick jag till vakt-
mästaren och bad honom skicka efter Stark, då han
svarade, att Stark var på rikssalen. Uppkommen i
trappan till rikssalen, träffade jag Stark, som på min
tvenne gånger gjorda tillfrågan hvad postkarlen sva-
rade, sade båda gångerna, att det varit: helsa och
säg, att jag ej går upp i slottetp.n
— Slottsuppassaren Stark, inkallad, uppgaf på tillfrå-
-gan: att han af korporal L. blifvit tillsagd kalla upp
postbudet i orderrummet, der officern satt, hvilket
hån verkställde, och erhöll till svar af Sallmo: jag
kommer nyss derifrån och går ej upp mera. Sallmo
var då sysselsatt med bref. Stark återgick till slottet
och träffades efter en stund af korporal L., som, på
förfrågan hvad postbudet svarade, erhöll till svar, att
postbudet sade sig ej komma mera upp i slottet. —
Stark afträdde.
Löjtnant Malmborg uppgaf, att Stark på dess fråga
svarat: postkarlen helsade och sade, att han icke
mera uppkommer i slottet.
L. fortfor: Derefter nedgick jag till löjtnant Malm-
borg i orderrummet, då löjtnanten yttrade till mig:
vore det ej bäst att L. sjelf gick ned, för att till-
säga postkarlen att komma uppp.
Löjtnant Malmborg nekade att hafva tillsagt L. att
kalla upp postkarlen i slottet, utan att gå sjelf ner
till postkarlen, i mening att dermed bereda tillfälle
till ett brefs afsändande.
L. berättade vidare: Nedkommen i kasernen,
Hörde jag någon vid slutet af gången, som på min
tillfrågan om postkarlen vore i kasernen eller om han
gått till staden, svarade: postkarlens dörr är den
fjerde i ordningen, men han har visst gått till sta-
den,. Derpå frågade jag, som tyckte att det var en
båtsman: är det någon, som har tid att gå till sta-
den, hvarpå iag ej fick något bestämdt svar. Jag
gick då till postkarlens dörr, den jag öppnade, men
kunde först icke se att postkarlen var inne; men när
jag fick se honom, tillsade jag honom att genast gå
upp i slottet. Som han dröjde att gå, förnyade jag
med sträng röst min tillsägelse, då han svarade: jag
törs ej gå förut; då sade jag: gå nu, hvarpå hanp
gick ut före mig. Utkommen i gången, yttrade jag:
är du korpora!, som inte lyder; du borde i morgon
dag få fem och tjugu, hvarpå han intet svarade. På
stallgården ville postkarlen flera gånger tala, då jag
tillsade honom: tyst du. Inkomna på stora borg-
gården, närmare slottstrappan, yttrade postkarlen:
det är intet min skyldighet att gå och bära väskan
(detta yttrande förnekades af poåtkarlen), och jag går
genast upp till kapten Lyström, hvarpå jag sade:
pgå uppför trappan, eljest drager jag dig upp; men
då han nekade, tog jag honom i kragen och sköt ho-
nom några steg uppför trappan, hvarefter jag släppte
bonom, och han i och med detsamma föll ikull; efter
förnyad tillsägelse att gå upp, svarade han: jag får
väl åtminstone lof att torka af mig blodenn. .
L., derom tillfrågad, ville ej bestrida, att ham möj-
liken åtkommit karlen i ansigtet, då han sköt honom
uppför trappan, hvilket skett med kraft, men för-
klarade, att sådant åtminstone ej skett med uppsåt.
L. tror sig strax utom dörren tagit korporalen i kra-
gen och föst honom in i orderrummet. Inkommen
dit, sade L. till löjtnant Malmborg: här är postkarlen.
Löjtnant Malmborg anförde: att postkarlen vid in-
komsten i orderrummet, på löjtnantens förfrågan, sva-
kat: jag har blifvit slagen af korporal L.,, hvilket
L.. på sin heder förnekat, då postkarlen ändrade sig,
yttrande: han strök mig öfver ansigtet, och visa-
de med handen huru det tillgått. Postkarlen hadel
förut varit uppe i slottet 2:ne gånger på eftermidda-
gen, den första för att aflemna och den sednare för
) Daghafvande korporalen skall vara i orderrummet
PÖREE I FERSa Så I