Korporal L. erkände, att det af korporal Sallmc uppgifna förhållandet ägde sin riktighet, utom: 4:0 Hotelsen angående korporaltecknens afsprättning -och prygelstraffet; 2:0 Ått L. yttrat: om du retar mig, så slår jag lf och anda ur digs; 3:0 Att L. slagit Sallmo; 4:o Ått L. skuffat i kull Sallmo; 5:o Att L. ledt Sallmo från borggården till orderrumsdörren ; samt 6:0 Att L. till löjtnant Malmborg yttrat sig: min själ och anda ljuger han icke, utan vill påminna sig hafva sagt: vid min heder, ljuger han icke. Deremot berättade korporal L. förhållandet på följande sätt: Klockan !y, 6 kom jag in i orderrummet till löjtnant Malmborg, för att efterhöra om postkarlen ännu varit i slottet, emedan jag som dagkorporal af Barvander emottagit ett bref till löjtnant Lagerbjelke, som skulle skickas till staden. På tillfrågan svarade löjtnant Malmborg: att postkarlen en gång varit i slottet med brefven. Derefter frågade jag, om han skulle komma upp mera i slottet, och erhöll till svar, att löjtnanten ej :trodde det. Jag begärde då tillstånd, att få nedsända en af slottsuppassarne, för att bedja postkarlen komma upp i orderrummet, icke i ö:te klassen, såsom Sallmo uppgifvit, emedan jag fått tillsägelse af löjtnant Malmborg att det vore min skyldighet som dagkorporal att vara i orderrummet, i och för brefvens emottagande). Jag gick då till slöttsuppassaren Stark, bad honom gå ned till postkarlen med helsning från dagofficern att komma upp i slottet. Stark afgick, och jag ingick i 5:te klassen. Som jag ej träffade Stark efter en stunds förlopp, då jag sökte honom i vaktrummet, trodde jag att han ännu ej återkommit, hvarpå jag åter ingick i ö:te klassen. Då klockan fattades omkring 20 minuter i 6, och jag efter flera besök i vaktrummet och på lilla borggården ej fick reda på Stark, gick jag till vaktmästaren och bad honom skicka efter Stark, då han svarade, att Stark var på rikssalen. Uppkommen i trappan till rikssalen, träffade jag Stark, som på min tvenne gånger gjorda tillfrågan hvad postkarlen svarade, sade båda gångerna, att det varit: helsa och säg, att jag ej går upp i slottetp.n — Slottsuppassaren Stark, inkallad, uppgaf på tillfrå-gan: att han af korporal L. blifvit tillsagd kalla upp postbudet i orderrummet, der officern satt, hvilket hån verkställde, och erhöll till svar af Sallmo: jag kommer nyss derifrån och går ej upp mera. Sallmo var då sysselsatt med bref. Stark återgick till slottet och träffades efter en stund af korporal L., som, på förfrågan hvad postbudet svarade, erhöll till svar, att postbudet sade sig ej komma mera upp i slottet. — Stark afträdde. Löjtnant Malmborg uppgaf, att Stark på dess fråga svarat: postkarlen helsade och sade, att han icke mera uppkommer i slottet. L. fortfor: Derefter nedgick jag till löjtnant Malmborg i orderrummet, då löjtnanten yttrade till mig: vore det ej bäst att L. sjelf gick ned, för att tillsäga postkarlen att komma uppp. Löjtnant Malmborg nekade att hafva tillsagt L. att kalla upp postkarlen i slottet, utan att gå sjelf ner till postkarlen, i mening att dermed bereda tillfälle till ett brefs afsändande. L. berättade vidare: Nedkommen i kasernen, Hörde jag någon vid slutet af gången, som på min tillfrågan om postkarlen vore i kasernen eller om han gått till staden, svarade: postkarlens dörr är den fjerde i ordningen, men han har visst gått till staden,. Derpå frågade jag, som tyckte att det var en båtsman: är det någon, som har tid att gå till staden, hvarpå iag ej fick något bestämdt svar. Jag gick då till postkarlens dörr, den jag öppnade, men kunde först icke se att postkarlen var inne; men när jag fick se honom, tillsade jag honom att genast gå upp i slottet. Som han dröjde att gå, förnyade jag med sträng röst min tillsägelse, då han svarade: jag törs ej gå förut; då sade jag: gå nu, hvarpå hanp gick ut före mig. Utkommen i gången, yttrade jag: är du korpora!, som inte lyder; du borde i morgon dag få fem och tjugu, hvarpå han intet svarade. På stallgården ville postkarlen flera gånger tala, då jag tillsade honom: tyst du. Inkomna på stora borggården, närmare slottstrappan, yttrade postkarlen: det är intet min skyldighet att gå och bära väskan (detta yttrande förnekades af poåtkarlen), och jag går genast upp till kapten Lyström, hvarpå jag sade: pgå uppför trappan, eljest drager jag dig upp; men då han nekade, tog jag honom i kragen och sköt honom några steg uppför trappan, hvarefter jag släppte bonom, och han i och med detsamma föll ikull; efter förnyad tillsägelse att gå upp, svarade han: jag får väl åtminstone lof att torka af mig blodenn. . L., derom tillfrågad, ville ej bestrida, att ham möjliken åtkommit karlen i ansigtet, då han sköt honom uppför trappan, hvilket skett med kraft, men förklarade, att sådant åtminstone ej skett med uppsåt. L. tror sig strax utom dörren tagit korporalen i kragen och föst honom in i orderrummet. Inkommen dit, sade L. till löjtnant Malmborg: här är postkarlen. Löjtnant Malmborg anförde: att postkarlen vid inkomsten i orderrummet, på löjtnantens förfrågan, svakat: jag har blifvit slagen af korporal L.,, hvilket L.. på sin heder förnekat, då postkarlen ändrade sig, yttrande: han strök mig öfver ansigtet, och visade med handen huru det tillgått. Postkarlen hadel förut varit uppe i slottet 2:ne gånger på eftermiddagen, den första för att aflemna och den sednare för ) Daghafvande korporalen skall vara i orderrummet PÖREE I FERSa Så I