Då öppnade -sig en tredje dörr. Vapen slamrade och krigare med blanka svärd inträdde, plefvo stående vid ingången och släppte fram en Jus jungfrulig gestalt, hvitklädd och med långa, gyldeme lockar. I stället för hvarje annan prydnad bar hon en liten gyldene krona i håret. Samma krona hade hennes mor burit, då hon med prins Henrik gick till altaret. Tvänne tje narinnor följde henne, hvilka, med undantag af kronan, voro alldeles lika klädde med henne. Hennes uppträdande väckte suckar och ångestljud, som genljudande upprepades af hvalfven. Den sköna synen hade sänkt sitt hufvud, medTidandets yttringar skakade henne synbart, hon kämpade after fattning, blott småningom vågade hon höja det sköna hufvudet och uppslå de glänsande blickarna, likasom visste hon, hvad hon skulle se, och icke ville förskräckas. Det lyckades henne att med full fattning licka omkring sig, endast den öppnade sidodörren ingaf henne enkänsla af ångest. Men äfven ditåt mäktade bon fästa stadiga blickar. Hennes tjenarinnor förstodo blicken, och grå tande högt, med åtbörder af förtviflan, kastade de sig till marken, -omfamnade bennes knän och kysste hennes kläder. Men hon slet sig lös och talade med ungdomlig, klangrik stämma: Må vi ej skiljas i raseri och smärta! Jag skiljes från er i gudsfruktan och undergifvenhet, och så önskade jag, att mitt minne stannar bos er. Härpå omfamnade hon dem båda och kysste de ras läppar; derefter fortfor hon: När jag har ta Jat med konungen, helsar jag.er ännu en gång Den helsningen tillhör Udo, Lemna honom der