Då - öppnade -sig en tredje dörr. Vapen slam-
rade och krigare med blanka svärd inträdde,
plefvo stående vid ingången och släppte fram en
Jus jungfrulig gestalt, hvitklädd och med långa,
gyldeme lockar. I stället för hvarje annan pryd-
nad bar hon en liten gyldene krona i håret.
Samma krona hade hennes mor burit, då hon
med prins Henrik gick till altaret. Tvänne tje
narinnor följde henne, hvilka, med undantag af
kronan, voro alldeles lika klädde med henne.
Hennes uppträdande väckte suckar och ångest-
ljud, som genljudande upprepades af hvalfven.
Den sköna synen hade sänkt sitt hufvud, med-
Tidandets yttringar skakade henne synbart, hon
kämpade after fattning, blott småningom vågade
hon höja det sköna hufvudet och uppslå de glän-
sande blickarna, likasom visste hon, hvad hon
skulle se, och icke ville förskräckas. Det lyc-
kades henne att med full fattning licka omkring
sig, endast den öppnade sidodörren ingaf henne
en- känsla af ångest. Men äfven ditåt mäktade
bon fästa stadiga blickar.
Hennes tjenarinnor förstodo blicken, och grå
tande högt, med åtbörder af förtviflan, kastade
de sig till marken, -omfamnade bennes knän och
kysste hennes kläder. Men hon slet sig lös och
talade med ungdomlig, klangrik stämma:
Må vi ej skiljas i raseri och smärta! Jag skil-
jes från er i gudsfruktan och undergifvenhet, och
så önskade jag, att mitt minne stannar bos er.
Härpå omfamnade hon dem båda och kysste de
ras läppar; derefter fortfor hon: När jag har ta
Jat med konungen, helsar jag.er ännu en gång
Den helsningen tillhör Udo, Lemna honom der