RR AR RR RE - -x
Hvilken? frågade den tjenstviilige tjocke, vhvem
skall jag skaffa hit?
Dumhufvud! ropade Konungen, Abbot Bern-
hard I
Då riddarne följande dagen infunno sig med
sina klagomål hos Konungen, befallde Konungen
kapten Walter att låta framföra den fångne.
Abbot Bernhard syntes i midten af fyra lans-
knektar och bar sig åt, som han icke visste hvad
söm förehades med honom. ,Herr abbotp, tillta-
lade honom Konungen, endast jag äger rätt, att
förbjuda en Guds strid och är icke sinnad att
dela min rätt med presterskapet. — Hvarlör öf-
verlemnade ni en af mina ädlingars pant åt he-J
vetets lågor ?,
Så ingaf mig anden! svarade abboten förlägen.
Ni ljuger; anden skulle hafva lärt er, att hem-
skjuta saken till mig, och huruvida jag aktade
enhvar af mina vasallers Lif dyrare, än gifva det
en så förlorad sak till pris. Aldrig hade jag tillå-
tit kampen. Men nu måste jag hålla mig dervid,
och kyrkan skall framställa sin kämpe. — Till
en borgen derför hålles ni fången i ett af slotts-
tornets fasta fängelser. — En gång kunde ni pro-
fetera, berr abbot. Ni profeterade mig kronan,
och jag bär den. Hvarföre kan ni icke numera
profetera? Den tiden lefde ni kargt och gisslade
er flitigt. Jag känner icke, huru ni nu lefver,
men karg kost skall icke fattas er, och en gissel
skall man lemna er, på det ni åter må finna den
rätta vägen, och er ande icke vidare spela mig
dylika gemena streck. — Följ kapten Walier!
Abbot Bernhard var liksom i en dröm. Han
såg på Konungen med stora ögon, som ville han
fråga: vÄr det skämt eller allvar ?