RR AR RR RE -x Hvilken? frågade den tjenstviilige tjocke, vhvem skall jag skaffa hit? Dumhufvud! ropade Konungen, Abbot Bernhard I Då riddarne följande dagen infunno sig med sina klagomål hos Konungen, befallde Konungen kapten Walter att låta framföra den fångne. Abbot Bernhard syntes i midten af fyra lansknektar och bar sig åt, som han icke visste hvad söm förehades med honom. ,Herr abbotp, tilltalade honom Konungen, endast jag äger rätt, att förbjuda en Guds strid och är icke sinnad att dela min rätt med presterskapet. — Hvarlör öfverlemnade ni en af mina ädlingars pant åt he-J vetets lågor ?, Så ingaf mig anden! svarade abboten förlägen. Ni ljuger; anden skulle hafva lärt er, att hemskjuta saken till mig, och huruvida jag aktade enhvar af mina vasallers Lif dyrare, än gifva det en så förlorad sak till pris. Aldrig hade jag tillåtit kampen. Men nu måste jag hålla mig dervid, och kyrkan skall framställa sin kämpe. — Till en borgen derför hålles ni fången i ett af slottstornets fasta fängelser. — En gång kunde ni profetera, berr abbot. Ni profeterade mig kronan, och jag bär den. Hvarföre kan ni icke numera profetera? Den tiden lefde ni kargt och gisslade er flitigt. Jag känner icke, huru ni nu lefver, men karg kost skall icke fattas er, och en gissel skall man lemna er, på det ni åter må finna den rätta vägen, och er ande icke vidare spela mig dylika gemena streck. — Följ kapten Walier! Abbot Bernhard var liksom i en dröm. Han såg på Konungen med stora ögon, som ville han fråga: vÄr det skämt eller allvar ?