och han undvek derföre att nämna personer; han
ville blott uttrycka de prineiper, man antagit, och
visa, att dessa gillats af engelska re: eringen. Sålun-
da hade godt förstånd med den verkligen rådt,iden-
na sak. :
Hrad angår frågan om handelspolitiken, försäkrade
ministern, att regeringen ej ämnade det ringaste af-
stå al landets intressen, vid alla sina närmanden till
Spaniens regering. Verkliga och motsvarande reci-
procitetsförhållanden vore de enda vilkor, som man
ville åtnöja sig med. Ministeren hade i detta fall
ingen förbindelse, som binder händerna på sig; och
han frågade då, om ej emellan 4840 och 1844 vore
en vid skilnad.
Hvad orientaliska frågan angår, hade Frankrike
1240 ganska allvarsamma tvister derom med Eng-
land; men ministeren hade vid sitt tillträde genast
sökt att bilägga dem. Man hade ömsesidigt erkänt
de tre stora principer, som borde vara gemensam-
ma: bibehållandet af ottomanniska väldets sjeifstän-
dighet, skyddet af de kristna befolkningarne, uteslu-
tandet af allt protektorat utaf någon ensam europeisk
makt öfver ottomanniska riket.
Talaren påstod, att Eagland erbjudit sin mellan-
komst i och för våldet i Jerusalem, men att kabinet-
tet undanbedt sig all sådan, emedan frågan blott rör-
de Frankrike. Han upplyste om det skäl, som vål-
lat att han ej begärt större upprättelse, än som gif-
vits; det var, att turkiska lagarne straffa all öfver-
gåog från Islamismen till Christendomen med döden.
För att lyckas, att få denna lag upphäfven för fram-
tiden, måste man ej begära mera än hvad national-
flaggans heder ovilkorligen fordrade. Det fanatiska
partiet i Levanten är nu besegradt, och Eogland har
mäktigt bidragit härtill. De begge makternas före-
nade bemödanden i Orienten måste vara för dem
begge nyttiga, om de vilja hafva ett godt resultat.
En annan fråga angår Servien. Denna fråga borde
egentligen förklaras emellan Ryssland och Porten.
Om Porten begärt andra meskters förklaring, skulle
sådant gifvit tillfälle, att låta Portens affirer ingå i
den europeiska statsrätten. Vi begärde derföre, att
den mest intresserade makten i denna fråga, Öster-
rike, skulle tillkännagifva huru den ärnade handla.
Österrikiska kabinettet svarade, att det ansåg sa-
ken böra slitas emellan Ryssland och Porten, och att
frågan ej kunde anses såsom en europeisk. London-
ska kabinettet biträdde denna åsigt. Derefter hafve
vi trott oss böra afhålla oss ifrån all vidare beröring, och
blott, kort och godt, påkalla de intresserade makter-
nas uppmärksamhet till saken. Icke kan det vara
rankrikes pligt, att ensam understödja alla frågor af
denna art?
Talaren hade icke ännu kunnat inse hvad ondt det
pästådda rivalinflytandet af Frankrike och England
gjort i grekiska angelägenheterna. Han försäkrade att
öaskningar för konstitutionen icke endast kommit från
London, utan äfven från Paris. Han hade visst ej
framkallat revolutionen: en fremmande regering bör
aldrig uppkalla nationer att handla allena, och att
sjelfve taga initiativet. Han hade endast föreslagit
ett system af administrativa reformer, hvilka, om de
i tid antagits, skulle hafva frälst allt. Häri, sade han,
hafva vi varit understödda af England. Men Grek-
lands styrelse har dröjt; folket har tagit initiativet
om sitt framtida öde. Vi hafva godkänt detta, så snart
underrättelsen kom, och sändt instruktion till vår re-
presentart. Talaren uppläste denna, hvilken den 27
Sept. afsändes till herr Piscatory, och som var af föl-
jande lydelse:
Eder dåepeche af den 43 dennes och den ny-
het, som den medbringat, har väckt konungens
och hans regerings uppmärksamhet och omsorg,
och bestyrkt edert förutseende om de tilldragelser,
som nyligen timat i Grekland.
Gif konung Otto de enda råd, som i vår tan-
ka äro lämpliga; numera och sedan han antagit
hvad som skett, återstår det blott för honom att
söka leda följderna. Han skall måbända finna sig
frestad, ja, kanske få det rådet, att följa en mot-
satt bana, att återtaga hvad han lofvat, att för-
störa hvad han godkänt; men ett sådant hand-
lingssätt skulle vara lika litet försigtigt som he-
derligt. Det är stundom en skyldighet af regen-
terna, att vägra de eftergifter man fordrar af dem;
men då de en gång medgifvit dem, böra de stå
fast vid sina ord. (Bra) Troheten till sitt ord
är ett stort exempel, som alltid bör nedsändas
från thronen, och som förr eller sednare är nyt-
tigt för konungamaktens intresse. (Ganska bra.)
Konung Oito har förkiarat, att han noga be-
tänkt om han skulle antaga hvad som skett eller
afsäga sig thronen; men att han ej beslutat sig
till det sednare af ömbet för Greklands intresse.
Häri har konungen handlat visligt; vi tro, att han
bör kunna äga medel att utöfva ett lagligt in-
flytande på den grundlag, som kommer att be-
stämma emellan honom och nationalförsamlingen;
han bör då söka göra raonarkiens och den lagliga
ordningens ider gällande.
Otvifvelaktigt skola ännu flera svårigheter upp-
stå; men thronens säkerhet och regeringsmaktens
styrka äro alltför tydligt Greklands första intresse,
för att ej alla dess kloka män skulle med alla
medel söka medverka till en lagbunden utöfning
af konungamakten.
Om åter konung Otto skulle vilja beträda en
annan väg; om han hemligt vill arbeta emot de
eftergifter som han offentligen gjort åt folket: då
utsätter han sig för de bittraste svek och Grek-
land skall då löpa större fara än den, hvarutur
det sökt rädda sig.
Dessa äro de instruktioner som regeringen git-
ver er, och som ni eger att meddela konung Otto.n
Nå väl! dessa råd som vi givit, denna inflytelse
som vi velat utöfva i Grekland, hafva blifvit genast
AA AL msod2a4n. 2 oo rr 2 mmAnd hiträda af aAanaFaalalra