snöjets centrum. Men Aftonpbladety — yttrs det: slutligen — skall det låta sin publik få kär nedom om denna opinionsyttring? Trot de som kan! I anledning af hela denna opinionshistoria få v erinra om ett ordspråk, som-säger: det var vå bara ett ben, men smakade ändå fågel. För öfrig bör anmärkas, att herr Gravander, som insänd artikeln, mycket misstagit sig, om han trott at vi skulle kunna upptaga den lilla historien ogun stigt. Den gör oss tvärtom mycket nöje, och x ba endast en erinran vid den förmodan, att miss nöjet, såsom Ins. tror, skulle vara koncentrerad i Örebro, då vi deremot tro, att förhållandet ä ungefär lika öfver hela landet. Vi föreställe os för ölrigt lifligt det vackra uppträdet när bond gubbarna komma in i sakristian och vilja vet besked af den gamle professorn innan de begifv sig bem: det är alldeles som Asarne i Delphi när de komma att spörja det gamla oraklet innai dä bege sig åt norden, och domprostens svar gå också ingalunda af för oraklets. Men detta leder os på en lycklig tanka, som vi tage oss friheten un derställa herr öfverste Backmans omdöme. Skull man icke af denna höndelse kunna göra ett nyt uppslag på Asarna eller åtminstone en gansk: vacker. Majdag åt den kungliga teatern? Vi är öfvertygade, att publiken med stort bifall skull från scenen höra de enkla och vackra orden Vi-ville fråga herr domprosten,, men i syn nerhet, att den med förtjusning skulle se dompro sten Gravander sjelf representerad. Det är väl kanske icke att hoppas, det heri domprosten kunde förmås sjelf infinna sig för att personligen debutera i sin egen roll, i och för ett så högtidligt och serskildt fall; men i der händelsen vore teaterkassans fortyn för säsongen ufgjord, heldst herr Gravander lärer hafva en betydande dramatisk talang äfven i flera zenrer än len roliga.