snöjets centrum. Men Aftonpbladety — yttrs
det: slutligen — skall det låta sin publik få kär
nedom om denna opinionsyttring? - Trot de
som kan!
I anledning af hela denna opinionshistoria få v
erinra om ett ordspråk, som-säger: det var vå
bara ett ben, men smakade ändå fågel. För öfrig
bör anmärkas, att herr Gravander, som insänd
artikeln, mycket misstagit sig, om han trott at
vi skulle kunna upptaga den lilla historien ogun
stigt. Den gör oss tvärtom mycket nöje, och x
ba endast en erinran vid den förmodan, att miss
nöjet, såsom Ins. tror, skulle vara koncentrerad
i Örebro, då vi deremot tro, att förhållandet ä
ungefär lika öfver hela landet. Vi föreställe os
för ölrigt lifligt det vackra uppträdet när bond
gubbarna komma in i sakristian och vilja vet
besked af den gamle professorn innan de begifv
sig bem: det är alldeles som Asarne i Delphi
när de komma att spörja det gamla oraklet innai
dä bege sig åt norden, och domprostens svar gå
också ingalunda af för oraklets. Men detta leder os
på en lycklig tanka, som vi tage oss friheten un
derställa herr öfverste Backmans omdöme. Skull
man icke af denna höndelse kunna göra ett nyt
uppslag på Asarna eller åtminstone en gansk:
vacker. Majdag åt den kungliga teatern? Vi är
öfvertygade, att publiken med stort bifall skull
från scenen höra de enkla och vackra orden
Vi-ville fråga herr domprosten,, men i syn
nerhet, att den med förtjusning skulle se dompro
sten Gravander sjelf representerad.
Det är väl kanske icke att hoppas, det heri
domprosten kunde förmås sjelf infinna sig för
att personligen debutera i sin egen roll, i och
för ett så högtidligt och serskildt fall; men i der
händelsen vore teaterkassans fortyn för säsongen
ufgjord, heldst herr Gravander lärer hafva en be-
tydande dramatisk talang äfven i flera zenrer än
len roliga.