sina armar och tryckte henne ömt mot sit bröst. Bedöfvad af glans och fester, mätt på glädj och förlastelser, ville Isaldå begifva sig till hvila och hennes kammarjungfrur voro just i begrep; att afkläda henne, då plötsligen bud kom frå konungen, som på denna ovanliga timma vill tala med sin dotter. Konung Filip satt ännu alltid vid bägaren; vi het rodnade hans mörka ansigte och glödde u hans blickar. Vid hennes inträdande 10g han klunkade ur bägaren och ropade: Du skall le va, min enda sköna af bjertat älskade dotter! d år den lefvande sköna -bilden af din oförgätlig moder. Nej, ännu mera sköna är du. Ho var stilla och from och mild. — Ty värr fö sent kände jag hennes värde, — Menjdu har mi lifliga rastlösa själ. Du är mitt föryngrade ädlar jag och din förskönade moder! — Isalda! vi ha va nu på långa tio år icke sett hvarandra. D ville veta, hvarföre jag sånde dig från mig, oc du dock var mitt hjertas älskling. Förnimm de min dotter, du är utsedd till stora ting. D skall utplåna din faders synder, försona hans skul och vända hvad han ondt har gjort åter till gc do; Derföre sände jag dig till klostret. Du skull blifva from och god. Du hear blifvit det. D skall göra allt af kärlek till din fader, gällde d ock att uppoffra ditt eget lif.. — Ack, Isaldal o någon menniska har rättighet att klaga på sin sk: pare, som satt honom hit i verlden, så är det sanning jag. — Jag bar föga glädje, men myckt plåga och förargelse. Mig har föga lyckats oc merendels det, som hade varit bättre ogjorc