sina armar och tryckte henne ömt mot sit
bröst.
Bedöfvad af glans och fester, mätt på glädj
och förlastelser, ville Isaldå begifva sig till hvila
och hennes kammarjungfrur voro just i begrep;
att afkläda henne, då plötsligen bud kom frå
konungen, som på denna ovanliga timma vill
tala med sin dotter.
Konung Filip satt ännu alltid vid bägaren; vi
het rodnade hans mörka ansigte och glödde u
hans blickar. Vid hennes inträdande 10g han
klunkade ur bägaren och ropade: Du skall le
va, min enda sköna af bjertat älskade dotter! d
år den lefvande sköna -bilden af din oförgätlig
moder. Nej, ännu mera sköna är du. Ho
var stilla och from och mild. — Ty värr fö
sent kände jag hennes värde, — Menjdu har mi
lifliga rastlösa själ. Du är mitt föryngrade ädlar
jag och din förskönade moder! — Isalda! vi ha
va nu på långa tio år icke sett hvarandra. D
ville veta, hvarföre jag sånde dig från mig, oc
du dock var mitt hjertas älskling. Förnimm de
min dotter, du är utsedd till stora ting. D
skall utplåna din faders synder, försona hans skul
och vända hvad han ondt har gjort åter till gc
do; Derföre sände jag dig till klostret. Du skull
blifva from och god. Du hear blifvit det. D
skall göra allt af kärlek till din fader, gällde d
ock att uppoffra ditt eget lif.. — Ack, Isaldal o
någon menniska har rättighet att klaga på sin sk:
pare, som satt honom hit i verlden, så är det
sanning jag. — Jag bar föga glädje, men myckt
plåga och förargelse. Mig har föga lyckats oc
merendels det, som hade varit bättre ogjorc