diga korporationers, afsöndrade från det allmännas eller i strid dermed. Men detta svar, hvars riktighet väl ej torde kunna nekas med framgång, leder genast till några nya frågor: Hurudan tror man väl att utgången skulle bafva blifvit, om Greklands lägstiftande församling icke hade varit sammansatt på detta sätt, utan i stället hade utgjorts af en samling riksstånd? Månne ej borgareståndet skulle då ba funnit statens mellankomst till privatbankernas förmån, eller med andra ord bela folkets semmanskott till enskilda hbandelsintressens understöd, kunna komma ståndet till mycken nytta, och åtminstone förtjena att tagas allvarsamt i öfvervägande? Minne ej detta stånds enskilda representanter från Athen, Egina, Hydra, Spezia, Kalamata, Navarino, Mesolonghi, Patras, Lepanto o. s. v., skulle tyckt att Om borgerskapet i Nauplion lyekades att få liqvidera sina enskilda skulder på allmän bekostnad, så vore detta ett intressant prejudikat, som kunde komma alla andra städers innevånare till gagn i sinom tid? — Och om Grekiska presterskapet, redan nu så enigt i anspråk på allmänna uppoffringar till kleresiets fördel, hade, i stället för en petitionerande korporation, kunnat uppträda såsom ett motionerande prestestånd, med. en fjerdedels röst vid riksdagsbesluten, så skulle man ej nu behöfva fråga, utan man kunde antaga såsom gifvet på förhand, att de orimliga försök, som nu blefvo så knapphändigt afvisade, skulle blifvit framlagda i form af ståndsbeslut, och att de öfriga stånden kanske nödgats bifalla dem, för att i vederlag kunna påräkna presteståndets medverkan, eller åtminstone medgörlighet, för dessa andra stånds lika ensidiga anspråk vid andra tillfällen. Att alla de egoistiska försöken nu fingo vidkännas ett helt annat öde och biefvo bedömda ej efter konsiderationer, utan efter rättvisa och billighet, har man följaktligen endast att härleda från Grekiska nationalförsamlingens tillkomst genom allmänna val och ej såsom delegationer af stånd. Det fenomen, som konservatismen hastat att exploitera till stöd för sina läror, har sålunda, när det skärskådas nogare, råkat ge ett utslag i alldeles: motsatt rigtning och lemnat ett nytt faktiskt bevis på en allmän representations företräden framför en ståndsrepresentalion, så snart meningen är att bereda ett helt folks bästa, och ej att gynna enskilda korporationers privilegiianspråk på folkets bekostnad. En annan praktisk lärdom erbjuder sig åt politiken vid betraktandet af den brist på begrepp om det sant konstitutionella systemets id, som i alla fall rikat framskymta bland en talrik del af Grekerna, genom ifrågavarande orimliga anspråk. Efter hvad ofvan blifvit anmärkt, är det väl icke nationen i massa, som vidkännes denna brist, då nationens representanter i nationalförsamlingen haft det förståndet att lärga alla dessa petitioner till handlingarne; men det blir det oaktadt icke mindre apmärkningsvärdt, att elt så pass stort antal ibland Grekiska befolkningen kunnat visa det oförståndet att komma fram med dem. I fall Grekernas fordna herrar, Turkarne, fått sig sjelfva en representatif förfaltning i bast, och utan att förut hvarken ha tänkt derpå eller önskat det, så skulle dylika misstag om en nationalrepresentations attributer icke förefallit oväntade; men det låter nästan som en saga eller ett förtal att förutsätta sådant om någon enda fraktion af det spirituella Grekiska foiket, samma folk, som man nyss förut sett så snart blifva förtroget med en mängd andra institutioner af Europeisk härkomst; t: ex. bankinrättningaår, kommunalbestyr, reguliera troppar, universitetsanstalter och andra offentliga läroverk, tryckfrihet och tidningsdiskussion, lagskipning genom jury, 0. s. v. Grekernas förmåga att skyndsamt uppfatta och i allmänhet ganska väl tillegna sig dessa för dem till största delen alldeles nya samhällselementer, bildar vid första påseendet en alideles oförktarlig kontrast emot de inskränkta eller förvirrade begrepp om det konstitutionella systemet, hvilka nu förrådt sig hos en del ibland dem. Erfterforskar man likväl källan till denna sällsamma kontrast, så träffar man deri ett faktiskt och ganska talande prof på sofisteriet i en ibland reformfiendernas käraste satser: den sats, som vanligen utgör deras sista förskansning när de se sig utdrifoa ur alla andra. Har man steg för steg bragt dem derhän, att ej längre kunna förneka hvarken rättvisan, förnuftsenligheten eller nyttan af det konstitutionella systemet, så plåga de åtminstone söka att vinna tid — hvarmed så mycket annat oftast är vunnet — genom föregifvandet att folken måste helt småningom och långsamt vänjas vid friheten: att de måste mogna derför, som konstordet lyder: att emellan absolutismen och det verkligt konstitutionella systemet nödvändigt måste finnas ett mellantillstånd, som hvarken är det ena eller andra: nå: gonting halft. om halft, hvarken kallt eller varmt, utan ljumt. Denna behagliga ljumhet är den så källade rationeila despotismen,, som påstås upprigtigt eftersträfva sina blindt lydande undersåtares väl, men bar till sitt Valspråk den bekanta grundsatsen: allt för folket, men ingenting genom folket,, Under denna öfvergångsperiod, mena de kanserfvativa unnfactras Nationerna för friheten;