m——m———S nm -!!teL den sirligaste af dem alla. Han var klädd i grönt, hade armborst, koger och ett litet silfverhorn. Här är j22, såde han med klar röst. Varen j mig heliade, ädla och högvördiga herrar! Och så! vida def är er angenämt, så må vargar, björ nar och vildöxar lefva så länge, till dess jag bär blåst ett konstrikt stycke på silfverhornet. Han sate hornet till munnen och blåste melodien först ensam, sedan Bramarbas, derefter Renomist, och nu blef det allt ljudeligare och tonfullare, och Nimrod blåste så konstrikt, att jag aldrig har hört någon menniska blåsa sålunda. Slutligen fö!l äfven Nötknäpparen in med sina pukor och slog så roliga hvirflar, att hjertat höll på att brista af skratt. Magiern eshöll stora loford, — och den andra pelargången skulle öppnas, — då bad han om tillåtelse att få bestrida taffelmusiken. Hans Therafim, försäkrade han, kunde också spela mycket starkare, och äfven flöjter och skallmejor, cymbaler och turkisk musik skulle komma i stånd. Jag ropar blott min femte Therafimy fortfor han, hvilken låter allt detta ljuda på orgeln. Hör hit, Viadböjtel! ropade han och slog på bordet. Intet svar följde, och ingen ny docka ville visa sig. Vindböjtel! hör du inte? ropade magiern vredgad. ? Jag hör! klingade en fin röst på betydligt afstånd. yHvarföre infinner du dig ej? vAck, det konde då lätt hända någon olycka. Hvad för slags olycka? Ni vet, stränge berr trollkarl, att jag är en utomordentiigt skön ocH älskelig gestalt. Hvar jag visar mig, sätter jag alla. hjertan i eld och