m——m———S nm -!!teL
den sirligaste af dem alla. Han var klädd i grönt,
hade armborst, koger och ett litet silfverhorn.
Här är j22, såde han med klar röst. Varen
j mig heliade, ädla och högvördiga herrar! Och
så! vida def är er angenämt, så må vargar, björ
nar och vildöxar lefva så länge, till dess jag bär
blåst ett konstrikt stycke på silfverhornet.
Han sate hornet till munnen och blåste me-
lodien först ensam, sedan Bramarbas, derefter Re-
nomist, och nu blef det allt ljudeligare och ton-
fullare, och Nimrod blåste så konstrikt, att jag
aldrig har hört någon menniska blåsa - sålunda.
Slutligen fö!l äfven Nötknäpparen in med sina pu-
kor och slog så roliga hvirflar, att hjertat höll
på att brista af skratt.
Magiern eshöll stora loford, — och den andra
pelargången skulle öppnas, — då bad han om til-
låtelse att få bestrida taffelmusiken. Hans Thera-
fim, försäkrade han, kunde också spela mycket
starkare, och äfven flöjter och skallmejor, cym-
baler och turkisk musik skulle komma i stånd.
Jag ropar blott min femte Therafimy fortfor han,
hvilken låter allt detta ljuda på orgeln. Hör
hit, Viadböjtel! ropade han och slog på bordet.
Intet svar följde, och ingen ny docka ville visa sig.
Vindböjtel! hör du inte? ropade magiern
vredgad. ?
Jag hör! klingade en fin röst på betydligt af-
stånd.
yHvarföre infinner du dig ej?
vAck, det konde då lätt hända någon olycka.
Hvad för slags olycka?
Ni vet, stränge berr trollkarl, att jag är en
utomordentiigt skön ocH älskelig gestalt. Hvar
jag visar mig, sätter jag alla. hjertan i eld och