Fjerde exemplet består i Biets ord angående ILandshöfdingen: Bergenstråle, då Ouchterlonyska I inangilvelsen först framträdde i Aftonbladet och I jninonan säkrare facta upplyst, att denna saknade fog. Härvid är åter det serskilda förhållandet, att sympatien för Hr Landsb. Bergenstråle, annars en af Biets synnerliga gynnare, den gången kom i något för stark kollision med det Angeldorffska vitet för pietismen och läsaresekten. Nu är saken den, att Hr Bergenstråle är känd både såsom en hederlig man och välvillig för allmoIgens bästa, men som till sin nu innebafvande -Icivila embetsmannaplats medfört något för starka I traditioner från den fordna garnisons-tjenstgörinIgen i Stockholm samt tyckes betrakta all auktoTIritet och mskt något när så som ett militärkomI mando, och derföre även vid irågavarande tillfälle eller vid det ryktbara kansliförböret i kyrkan råkade gå litet längre i myndighetens tillämpning in casu, ån lag och författningar medsifva. Detta lärer väl vid första läsningen af Hr Ouchterlonys anmärkningsskrift hafva slagit B.ets andeliga medarbetare något för hufvudet och derföre ritade ban äfven ut i några onekligen strenga men visligen vilkorligt framställda anmärkningar öfver Hr B:s förfarande. Men buru gick det väl sedan? Antingen Biet fått någon direkt skrapa för det ögonblickliga uppblossandet, eller ångren att hafva nog strängt behandlat en gynnare och: aktie-egare kom af sig sjelf: nog af, så snart Hr B. inskickade en artikel till Biet, hvarigenom Hr Ouchterlonys angifvelse motsades till vissa delar, så kröp ungmodet genast åt sidan för den vanliga undergifvenheten och innan saken ännu var med något bevis utagerad, hade Biet redan fällt sitt utslag till förmån ör Hr Bersenstråle in amplissima forma. Femte exemplet: Behagar Aftonbladet kanhända erinra sig artikelserien i Biet mot styrelsen af Civil-statens pensionsinrättning, der sjelfva H. Ex. Grefve Rosenblad, hvilken i Afionbladet uppäfvits som Bets Ibondocani, är ordpörande?, — Härmed lärer syftas på några icsända artiklar i Biet, hvaraf det skulle bevisas, att Civil-statens pensionsinrättning om den ;iortfor att förvaltas efter nuvarande grunder, skulle! blifva bankru:t inom fyratio år. Utom det att slutsatserna i dessa artiklar hvilade på ett misstag, hvilket Aftonbladet äfven den tidea sökte ådagalivga, så voro de alldetes icke af pobtisk natur och innefattade för öfrigt intet klander, som på något sält kunde vara förnärmande mot grefve Rosenblad; ja, det kunde til och med gått lika väl an,-att han förenat sig i insändarens åsister. Dessa äro då de exempel, Bi-redaktionen utur samtlige sina årgån:ar haft att framdraga såsom bevis på sitt oberoende och sia frimodishet att våga framkomma med anmärkningar mot rezerinsen, når något vigtigst beho framkallat dem. Vi hafva måhända nog länge pröfvat läsarens 1tålamod med ett närmare be!ysande af deras verkliga beskaffenbet; men det har synts oss icke vara ur vägen, att få saken utredd litet mera fullständigt, och icke mindre vi, än äfven publiken, stådaa i en verklig förbindelse hos Biredaktionen, som genom sjelfva nu!liteten af de exempel den sökt framiletå, för att visa si3 icke hafva varit i absojiut saknad af någoa åtminstone ö onblickligt öfversående skymt af sjelistindigbetskänsla, hatt ien artigheten att sjelf bekräfta vårt påstående om motsatsen lånst amplare och mera ojäfvigt, än om letta påstående förblifvit obesvaradt. Läsger man ur härtill Biets sednaste märk värdisa omvändelse och ståtliga afbön i fråga om de Hualländska tyrkohemmanen, åstadkommen, såsom det före;afs, genom en insänd artikel, hvilken likväl icke wunde inverka på hufvudfrågan för tillfället, som adast ansick undersöknings företasande vid domto!, för att utreda den sak hvarom tvistas, och n undersökning som alla sukioriteterna til:styrkt. å har Biet härivenom sjeli å sin sida gjort allt vad det kunnat, för att icke lemna allmänheten något tvifvel om sin servila ställning. Denna lir dock ännu tydligare när man jemnför bekaffeuheten af de få saker, röranda hvilka ett indrigt men sålunda framdrazes, med andra missruk af vida allvarsamare beskaffenhet, som Biet els förtegat, dels också ernaellanåt försvarat, hvilet är en så allmänt känd sak, att det icke viare behöfver upprepas. För att ej missförstås, erinra vi, att meningen ärmed ingalunda är att angripa Biredaktionen ör sjelfva den omständigheten, att den befinner g i en servil ställning; det rår den ju icke för ch det kan ej vara annorlunda, då redaktörerne ro tagne i tjenst af ett bolag, som väl tillåter em att följa egen öfverty;ese, men endast med et vilkoret, att denna öfvertygelse ej får afvia från bolagets egen och att den skall odeladt ena till försvar för ett visst ändamål och vissa itressen: kastväsendets, prohibitifsystemets, miliirdespoiismens, allenastyrandets, m. m., som man rgylier med namn af det konservativa. Det sy;s oss blott, att anständigbeten fordrade en sak, :mligen att Bired:n hederligt och öppet erkände tta förhållande, heldst då troligen inzen bland la allmänheten derom är okunniz. Bet blefve icke ansedt sämre, än hvar och en annan som pet säger: dens bröd jag äter, dens visa sjunr jag, och häri ligger ingenting fördömligt i och r sig sjelf: det blefve ungefär detsamma som ed Statstidningen, hvilken visserligen icke klanoe oo ooo KE ooo FF oo fem om a Rn mV