ar hvad DiredakUuonen I Sin dnlilla VI Ae ah OMS stor ifver förnekar, såsom man ser. Det går så långt, att det till och med gör en ganska pompös målning öfver sin lyckliga, lugna, fria ställning, hvilken den helt kort och godt påstår vara mera oberoende, in de flesta andra, (lärer menas: än de flesta andras, nemligen tidningsredaktioners). Betrabtar man dock saken en smula närmare, och det efter red:s egna uppgifter i sin förevarande statshandling, så upptäcker man snart huru allt i sjelfva verket förbåller sig. Då den berömda öfverenskommelsen afslöts emellan det konservativa bolaget 4840 och den redan förut i verlden befintliga Svenska Biredaktioren, skedde det — hör! hör! — med det uttryckliza förbehåll, att den (redaktionen) skulle hafva fullkomlig rättighet, att i smålt och stort bestämma tidningens innehåll ensamt efter sin öfvertygelse, utan att någon, vare sig bolagsman eller annan, skulle ega att deri på ringaste sätt inblanda sig, eller ens få i bladet intagen en egen artikel, em den af redaktionen ogillades. Kan väl någon position för en redaktion kallas lyckligare och mera fritagen frånallt ok! Men efteråt kommer en liten bake. Blott del — bör! hör! — betingades å deras (bolagsmännens) sida, att derest tidningen någongång (märk: någongång, — som omöjligen kan innefatta annan mening än någonsin eller någon enda gång, ty eljest är det icke någongång,), så förnekade sin konservativa karakter, att bolaget icke längre kunde anse den uttrycka konversalismens principer i allmänhet, skulle det (bolaget), efter allmän öfverenskommelse, vara berättigadt att nedlägga tidningen. Dermed slutar således det herrliga oberoendet? Man kan icke neka, att Biets lycka har ett visst tycke af den lilla gossens, som fick en plåt af sin far att gå ut i marknaden och roa sig med; men hvarvid fadren tillade: det säger jag dig, att om du icke har plåten lika hel hem igen, så slår jag armar och ben af diz; eller af mjölkflickans i Lafontaines fabel, som med sin kruka på hufvudet gör upp de skönaste planer för framtida rikedom och vberoende,, och i glädjen hoppar till ett litet skutt, hvarvid krukan ramlar i backen och spricker, och oberoendet, går i kras. Kan man väl mnarraktigare försöka ockra på den läsande allmänhetens lättrogenhet, än bi-redaktionen här gör, då den helt naivt tillstår sånna förhållandet med sig, nemligen, att Bi-bolaget eger göra slut på hela tidningen och följaktligen med detssmma på dess redaktion, så fort red:n blott någon gång afviker ifrån konservatismen, eller, som det heter, örnekar sin konservativa karakter; och samma red:n likväl i samma tirad, som detta yppas, vill göra troligt, att den besitter, eller ens kan besitta en skymt af oberoende? Wi fråga, tvertom, huru det är möjligt, att stå i en mera servil ställning? Och att det verkligen icke kan ligga någon blunder blott i uttrycken i det förevarande dokumentet. utan meningen verkligen just är denna, mses ganska lätt. Hvilka underlige herrar skulle icke bolagsmännen vara, om de åtnöjde sig med att årligen göra betydliga penningeuppoffringar, och likväl icke bekomma artiklar, afhandlingar, utmålningar, färgstrykningar till. gagn, nytta, nöje och stöd för de slags sociala grundsattser (privilegiiintressenas, närings! vångets, religionstvångets, statslyxens, med få ord: hela fåväldets och den konservativa förruttnelsens grundsattser), till hvilkas upprättbållande dessa penningar enkom anslogos? Men att de äro så öfversinlige och beredde att för intet utkasta sina penningar, skulle vi knappt tro. Det vore i sanning ett stort mirakel! Visserligen har B redaktionen i sin förklaring skildrat sina bolazsmän såsom hemlighetsfulla varelser, det måste man dock medgilva. Det hela liknar, efter Bets målning, ett sannskyldigt frimureri, om icke ännu närmare ett Jesuiterkol!legium, deruti redaktionen utgör ordens freres ignorantins eller tjenande bröder, som lefva i djupaste okunnighet om sina herrar i de högre graderna. Den enda förman, de varit lycklige att få se, är deras Padre Generale, som utdelar aflöningen, emottager qvittenser, och förmodligen också då tillika har den godheten att meddela några helsosamma råd i admonitionsform. — B redaktionen är för öfrigt skild ifrån alla menniskor. Enligt vilkoren i. fundationstraktaten ställdes: den. i detta. afseende (i allt, som rörde hvad som skulle in,i tidningen, det vill således här säga: allt afseende) uti ingen beröring med någon af bolagsmännen, ej heller med någon annan. Hvilka eremiter äro icke desse herrar biredaktörer! De känna hvarken! hvilka som understödja dem, eller icke understödja dem (om det sednare tycka vi ändock, att de borde hafva någon hum); och de hafva ingen! förbindelse att känna demp,. Det ser nästan tilll sluts ut, som :om de icke hade förbindelse attl: känna någonting i verlden: ämnen och saker lika litet, som menniskor. Ty längre ned heter det, att Red:n icke behöfver studera allmänhetens smak. Red. anför väl detta i den vackra! och skrytssmma meningen, att detta studium ej behöfve3 pför att få större penningevinst. Men månne icke ett sådant studium skulle kunna vara godt för något annat, såsom: dels att litet mera intressera allmänheten, på det den må med större nöje intränga i sjelfva de ljufva bisattserna; ! dels ock att undersöka, om sjelfva satserna på nåsot sätt stå tillsammans med det Svenska folkets smak öeh: behof, eller om de endast: och allenast tjena till; bolagets enskilda fördel? Hu-I ru än härmed :må få hålla so neka vi dockls