ar hvad DiredakUuonen I Sin dnlilla VI Ae ah OMS
stor ifver förnekar, såsom man ser. Det går så
långt, att det till och med gör en ganska pompös
målning öfver sin lyckliga, lugna, fria ställning,
hvilken den helt kort och godt påstår vara mera
oberoende, in de flesta andra, (lärer menas: än
de flesta andras, nemligen tidningsredaktioners).
Betrabtar man dock saken en smula närmare, och
det efter red:s egna uppgifter i sin förevarande
statshandling, så upptäcker man snart huru allt
i sjelfva verket förbåller sig. Då den berömda
öfverenskommelsen afslöts emellan det konserva-
tiva bolaget 4840 och den redan förut i verl-
den befintliga Svenska Biredaktioren, skedde
det — hör! hör! — med det uttryckliza förbe-
håll, att den (redaktionen) skulle hafva fullkom-
lig rättighet, att i smålt och stort bestämma tid-
ningens innehåll ensamt efter sin öfvertygelse,
utan att någon, vare sig bolagsman eller annan,
skulle ega att deri på ringaste sätt inblanda sig,
eller ens få i bladet intagen en egen artikel, em
den af redaktionen ogillades. Kan väl någon po-
sition för en redaktion kallas lyckligare och mera
fritagen från- allt ok! Men efteråt kommer en
liten bake. Blott del — bör! hör! — betinga-
des å deras (bolagsmännens) sida, att derest tid-
ningen någongång (märk: någongång, — som o-
möjligen kan innefatta annan mening än någonsin
eller någon enda gång, ty eljest är det icke nå-
gongång,), så förnekade sin konservativa ka-
rakter, att bolaget icke längre kunde anse den
uttrycka konversalismens principer i allmänhet,
skulle det (bolaget), efter allmän öfverenskommel-
se, vara berättigadt att nedlägga tidningen.
Dermed slutar således det herrliga oberoendet?
Man kan icke neka, att Biets lycka har ett visst
tycke af den lilla gossens, som fick en plåt af
sin far att gå ut i marknaden och roa sig med;
men hvarvid fadren tillade: det säger jag dig,
att om du icke har plåten lika hel hem igen, så
slår jag armar och ben af diz; eller af mjölk-
flickans i Lafontaines fabel, som med sin kruka
på hufvudet gör upp de skönaste planer för fram-
tida rikedom och vberoende,, och i glädjen
hoppar till ett litet skutt, hvarvid krukan ram-
lar i backen och spricker, och oberoendet, går
i kras. Kan man väl mnarraktigare försöka ock-
ra på den läsande allmänhetens lättrogenhet, än
bi-redaktionen här gör, då den helt naivt till-
står sånna förhållandet med sig, nemligen, att
Bi-bolaget eger göra slut på hela tidningen och
följaktligen med detssmma på dess redaktion,
så fort red:n blott någon gång afviker ifrån kon-
servatismen, eller, som det heter, örnekar sin
konservativa karakter; och samma red:n likväl i
samma tirad, som detta yppas, vill göra troligt,
att den besitter, eller ens kan besitta en skymt
af oberoende? Wi fråga, tvertom, huru det är
möjligt, att stå i en mera servil ställning? Och
att det verkligen icke kan ligga någon blunder
blott i uttrycken i det förevarande dokumentet.
utan meningen verkligen just är denna, mses gan-
ska lätt. Hvilka underlige herrar skulle icke
bolagsmännen vara, om de åtnöjde sig med att
årligen göra betydliga penningeuppoffringar, och
likväl icke bekomma artiklar, afhandlingar, ut-
målningar, färgstrykningar till. gagn, nytta, nöje
och stöd för de slags sociala grundsattser (privi-
legiiintressenas, närings! vångets, religionstvångets,
statslyxens, med få ord: hela fåväldets och den
konservativa förruttnelsens grundsattser), till hvil-
kas upprättbållande dessa penningar enkom anslo-
gos? Men att de äro så öfversinlige och beredde att
för intet utkasta sina penningar, skulle vi knappt
tro. Det vore i sanning ett stort mirakel! Vis-
serligen har B redaktionen i sin förklaring skil-
drat sina bolazsmän såsom hemlighetsfulla varel-
ser, det måste man dock medgilva. Det hela lik-
nar, efter Bets målning, ett sannskyldigt frimureri,
om icke ännu närmare ett Jesuiterkol!legium, der-
uti redaktionen utgör ordens freres ignorantins eller
tjenande bröder, som lefva i djupaste okunnighet
om sina herrar i de högre graderna. Den enda
förman, de varit lycklige att få se, är deras Padre
Generale, som utdelar aflöningen, emottager qvit-
tenser, och förmodligen också då tillika har den
godheten att meddela några helsosamma råd i
admonitionsform. — B redaktionen är för öfrigt
skild ifrån alla menniskor. Enligt vilkoren i. fun-
dationstraktaten ställdes: den. i detta. afseende (i
allt, som rörde hvad som skulle in,i tidningen,
det vill således här säga: allt afseende) uti in-
gen beröring med någon af bolagsmännen, ej hel-
ler med någon annan. Hvilka eremiter äro ic-
ke desse herrar biredaktörer! De känna hvarken!
hvilka som understödja dem, eller icke understöd-
ja dem (om det sednare tycka vi ändock, att de
borde hafva någon hum); och de hafva ingen!
förbindelse att känna demp,. Det ser nästan tilll
sluts ut, som :om de icke hade förbindelse attl:
känna någonting i verlden: ämnen och saker li-
ka litet, som menniskor. Ty längre ned heter
det, att Red:n icke behöfver studera allmänhe-
tens smak. Red. anför väl detta i den vackra!
och skrytssmma meningen, att detta studium ej
behöfve3 pför att få större penningevinst. Men
månne icke ett sådant studium skulle kunna vara
godt för något annat, såsom: dels att litet mera
intressera allmänheten, på det den må med stör-
re nöje intränga i sjelfva de ljufva bisattserna; !
dels ock att undersöka, om sjelfva satserna på
nåsot sätt stå tillsammans med det Svenska fol-
kets smak öeh: behof, eller om de endast: och
allenast tjena till; bolagets enskilda fördel? Hu-I
ru än härmed :må få hålla so neka vi dockls