Med sådana föreställningar oroade jag mig.
Derunder förgick den ena timman efter den an-
dra, och jag förlorade den ena förhoppningen ef-
ter den andra. !
Det led fram emot midnatten, då prins Filip
kom gråtande från sjukrummet.
;Hvad har händt, höga herre? frågade jag
bäfvande.
— Ack Greifenberg, suckade han, hade ni dock
sett det! Min far må hafva sina griller och nyc-
ker, men hans hjerta är ädelt och konungsligt.
— Hvem tviflar derpå?
— Så bar han nyss välsignat mig. Jag var
dig aldrig en benägen fader, sade han. Din bro-
ders lysande egenskaper fördunklade dig i mina
ögon. Dock nu känner jag dig, ty i döden är
sanning. Se, hur jag lider! Förlåt mig, min son!
och skymfa icke mitt minne genom åtankan på
min hårdhet och mitt kallsinne. -
Prins Filip gret så häftigt, att jag nästan kän-
de medlidande med hans smärta. Dock plötsligt
aftorkade han tårarne, såg på mig med stränga
blickar och sade hotande: -
— Min bror är ännu icke återkommen?
Nu var det min tur att, gråta.
— Stilla dig, Greifenberg, sade prinsen mycket
nådigt. Jag vet, att du älskar min broder. Dem
döda är väl. Lär nu, att höner icke äro något
gyckelspel och heligbet ingen dårskap, och att
profeter icke begå någon oskieklighet. Han tyst-
nade, höjde blicken åt himmelen, förvred ögonen,
som lyssnade han på någon ingifvelse; derefter
sade ban: Gud har lofvat mig kronan genom Cen
af sina heligas mun.
Det blef mig hemskt i hans närhet.