DÖDEN FADDER .
SAGONOVELL ÅF DR H. SCHIFF.
FÖRSTA BOKEN.
Tiden blef mig lång nog i förmaket. Det be-
kymmer, som mest oroade mig, var, att konun-
gen skulle dö, innan prins Henrik hunnit hem.
Jag lugnade mig dock. Prinsen hade lofvat
mig, att sist den sjette dagen vara tillbaka. På
tre dagar kunde man med all beqvämlighet till-
ryggalägga vägen till Todtenstein. Väderleken
var gynnande, och prinsen hade min bästa jagt-
hingst. ?
Dock började det redan att skymma. Lam-
porna blefvo upptända, och jag begynte få all-
varliga bekymmer.
Vi äro alla dödliga, och hvem ansvarade mig,
att ej någon olycka kunnat träffa prinsen på vä-
gen? Huru kunde jag ock med visshet veta, att
ej broder: Bernhard ändå var en profet? Profe-
tisk anta är en himmelens gåfva, hvilken dermed
styrer efter sitt visa behag. Kunde det icke
hafva behagat denna, att dermed begåfva ett
dumhufvud? Ty inför Gud äro vi alla lika. Pro-
feter äro icke alltid så retande som min sköna
kusin, och icke hellef alltid de mest förståndiga
och upplysta hufvuden. Att skåda framtiden i
drömmar, är den lägsta siaregåfva, och äfven dju-
ren hafva aningar. Hade icke broder Bernhard
drömt, att han skulle bliva påfve? Hade icke
drömmen redan vunnit ett sken af sannfärdighet,
och tycktes den icke vilja vinna ännu mera?
) Se Aftonbl. N:is 17, 18,19, 20 21, 22, 24, 26 och 27.