dörren midt emot. Prins Filip såg först ditåt och
ropade: Hans vålnad! Jag såg mig om och ha-
de kunnat bli vansinnig af glädje. Det var min
egen älskade prins, min nådige herre, tronarfvin-
gen. Jag låg vid hans fötter och gret som ett
barn.
— Lefver min fader, frågade han hastigt.
— Ja, skynda blott.
— Bevaka dörren! bjöd han. Ingen får följa mig.
Prins Filip låg i stolen, nästan vanmäktig. Det
gjorde mig ondt om honom, men jag måste dock
skratta. Den fromme broder Bernhard, botgöra-
ren, martyren, helgonet! Hvad hade icke allt
skett för hans skuli? Verlden är och förblifver
en galen verld, och det gifves händelser, då en
enda narr kan förvandla en hel stad full af för-
ståndigt folk till ett dårhus. .
Prins Filip hade hemtat sig och ville följa her-
tigen. Jag ställde mig framför dörren. Nådige
berre, sade jag icke utan någon skadefröjd, mni
måste hafva hört hvad prinsen tronarfvingen be-
fallte mig.
— Greifenberg! suckade ban med smärta, Ni
ser det, jag är grymt bedragen. Förråd mig ej!
För att lugna honom lofvade jag tystnad. Men
sedermera ansåg jag det icke rådligt och Pligten-
ligt, att hålla mitt ord; ty kronan är ett bedräg-
ligt ting och det gifves icke många tronarfvingar
af sådan ädel sinnesart, som min nådige herre,
Prins Henrik fann konungen kämpande mellan
lif och död. Du kommer för bittida, flämtade
han, blott några minuter sednare — och du hade
funnit mitt lik.
— Er misstänksamhet är mig intet nytt, sade
prinsen. Men dö skall ni icke, så länge det än-