— Hör, hör! ropade prinsen och lyssnade med
utsträckt pekfinger.
—Hvad?
— Det ringer i dömen; konungen har begärt
nattvarden. Priorn lemnar nu kyrkan.
— Jag hör intet.
— Intet? hör!
— Ni bedrar er, nådige herre!
— Vill ni göra mig ursinnig? ropade han med
häftighet. Intet? — hör! — nej! Gud i him-
melen! hvad är det åt mig? Han stödde sig mo!
en -karmstol. .
Kunde min belägenhet vara rysligare? Midnatt
— derinne en döende konung — här en vansin-
nig prins — och min nådige herre, prins Henrik!
Slutligen bröt jag tystnaden, för att lugna prin-
sen och sade: Nådigste herre, Gud har lofvat el
kronan, som ni säger. Om så är, hvi är ni di
så upprörd?. Gud håller ord!
— Hvar är då min bror? frågade han.
— Jag måste tiga, till dess han återkommer
eller så länge konungen lefyer.
— Konungen dör!
— Annu lefver han.
— Han ligger i själtåget.
— ÅAnnu är han vid lif.
— Så kom och se. .
— Min dyra herre, jag skulle här bida på han:
kallelse: ni sjelf har bringat mig befallningen derom
Prinsen hade fattat min hand. Kom, kom, sä
ger jag dig. Se den konungsliga martyrbilden
Det vore önskligt att Gud förbarmade sig öfve
hans lidanden och slutade dem.
Dermed drog han mig till dörren, som förd
till sjukrummen. I samma ögonblick öppnade sij