jag i de systematiska sjukdomsböckerna ej funnit något namn, som passar för denna attack. Men man vill ändå prompt hafva ett namn, annars dömer man mig af med hela min läkareära. Nå väll Ins. har redan uttalat det hvarmed han låter sig nöja, och hvarmed han vågar tro att den vördade allmänheten äfven nu kan åtnöja sig, under försäkran att det är ett ganska betänkligt tillstånd, som dermed afses, änskönt namnet är svenskt, nemligen blodtryckning på hjernan. Vill man åter hafva något begrepp om saken, så skall Ins. tjena med den enkla förklaring, som tillfredsstältt bonom. Hos ålderstigne personer inträffar lätt efter häftiga sinnesrörelser, öfverflöd i mat och dryck m. m., att blodet med våldsamhet rusar till hufvudet (i mitt fall uppgafs sorg och vrede hafva föregått); bjernan, medelpunkten för allt både kroppsoch själslif, lider deraf ett ovanligt tryck; ej mindre själsnärvaron, än rörelseförmågan med flera funktioner störas eller delvis uppbälvas; deraf yrsel, vanmakt, domning, försvårad respiration, och, om det går till utgjutning af blod i hjernans substans eller caviteter (slag — apoplexia — hemorrhagia cerebri), lamhet eller död. Till denna sista ytterlighet kom det dock icke här, emedan, som det vill synas, åderlåtrningen kom i rält tid att minska blodmassan och dess hotande tryck på bjernan; hvilket tryck likväl varit starkt nog att framkalla en fortfarande sjuklig retning, hvaraf feber och yrsel uppstod, och ändtligen, när Ins. såg läkekonsten föga båta, och nästan uppgilfvit allt hepp om den sjukes vederfående, kom naturen till oförmodad hjelp med sin undergörande kraft, genom en af dessa mindre vanliga, dock ej heller så sällsynta kastningar (metastaser), hvarigenom ett allmänt lidande af betänklig art liksom concentrerar sig i en enda punkt (här en abscess i ena benet) och uttönmer sig genom en lokal åkomma... Hvad del åderlåtningen och den öfriga behandlingen, som :Ins. tror, enligt rationela grunder verkstäldt, haft i tillfriskningen, lemnas ; sitt värde, men det är mer än sannolikt, att om metastasen uteblifvit och affektionen åt bjernan fortfarit, så hade patienten aflidit, om än TIns. baft Hrr lifmedici, eiler den, som af Freja auses för mer än de, till bjelp. — Man :torde häraf kunna inse, dels-att läkaren kan begripa och rätt bebandla en sjukdomsattack, änskönt han icke alltid har tillhands ett Namn, och dels att underkurer kunna ske, NB. genom den allsmäktiga naturens hand, äfven sedan läkarens förmåga är uttömd, och hans praktiska blick ej mera varsnar en stråle af hopp. :Man ondgöres på H. M:ts läkare för det de-icke varit nog omständliga i sin sjukbeskrifning, och intet meddelat om bebandlingen. Hvad det första angår, så tyckes åtminstone tid ejböra hafva saknats, att tillfredsställa detta allmänhetens begär efter mer, hvilket dock svårligen skulle bidragit att lugna sinnena; hvad det sednoare beträffar, är allmänheten säkert bäst betjenad dermed, att detaljerne af de medicinska och öfriga åtgärderna blifvit utelemnade. äns. förmodar dock, att det insynnerhetinquieterat Hrr publicister, att man icke yttrat någon förmodan om sjukdomens utgång. Det hade de visserligen -kanrnat göra; men då de haft betänklighet dervid, så hyser Ias. deremot ingen -sådan, emedan han tilltror sig att med samma säkerhet proegnosticera, nemligen att sjukdomen antingen ölvergår i helsa, fortfarande : sjuklighet eller död. Men om ingen blir lugmad af en sådan prognos, så är ej mödan värdt att efterfråga någon; ty någen annan afgifver ingen klok läkare i så vigtiga fall. Huru mycket läkarne hoppats, det synes tillräckligt för den, som vill se. Ins. har endast uti ett JM af Sv. Biet funnit tillståndet tillfredsställande. Hvarför Svenska Minerva :och Freja slagit sig på att skymfa :Hrr lifmedici, begriper Ins. icke; ty han har aldrig hört något tvifvel anföras mot dessa Hrrs kunskaper och skicklighet som läkare, eller oförvitlighet som män. Det tycks ock, som skulle man snarare böra tro, att de läkare, som några decennier utan tadel bestridt det Kongl. Husets läkarevård, ega och förtjena ej mindre .de kongl. personernas, än allmänhetens förtroende. Men cbikanen är gifven, ech packet jublar, .det ir finessen och hela vinsten af denna politik. Minerva suckar ock öfver, alt blott en praktiseande läkare blifvit tillkallad, liksom vore hon jell. minst en titulär-lifmedikus, som ansåg sig örbigången vid ett så lysande tillfälle. Två tjenstörande Nfmedici, jemte öfverkirurger och öfverikaren vid K. Serafimerlasarettet, summa 4 läare, tyckas väl böra medhinra en sjuk persons ehandling. Det skulle vara roligt höra hur Sv. finecva bevisar att öfverkirurgen vid Kongl. asarettet icke är praktiserande läkare, änskönt an både i afseende på tjenstebefattning och i sitl hfl. IA AM . PN RE a RR