LVUIOCOLUT SEE
Hvad säger nu Insändaren?
Är det då så obilligt begärdt, att kyrkoförvalt-
ningar och presterskap åläggas att skrapa dammet
af dessa gamla räkenskapsböcker och uppslå de
pagina, der det visar sig, att kyrkohemmanet (MM
— Namn — Socken m.m.) verkligen tillhört kyr-
kan eller presten; el!er om möjligen dessa aldrig
haft rättighet till mer än det, som, mårk detta
noga, ingen någonsin förnekat dem; nemligen den
del i landtgiltet (rentan), som behörigen blifvit åt
dem anslagen; och om hvilket anslag man skuile
kunna hålla tusen mot ett, att det tillkommit
just vid reduktionen eller i sammanhang der-
med, för att förbättra deras årliga inkomster, men
alldeles icke för att gifva dem anledning att å!-
komma sjelfva hemmanet eller dettas öfriga för-
måner, eller att plundra åboerna genom oskäliga
städjor, förhöjda afgifter, arrenden, och mera dy-
likt. i
Men Insändaren kan härtill svara oss, att det
icke är fråga om att slå vad, utan att bevisa.
Nå väll! i detta afseende äro Recessens egna ord
mycket betydelsefulla.
S 33 stadgar nemligen, att kyrkans landtgille,
korn och annat landtgille, (vare sig af gårdar,
jordar, ängar, ms. wm.) för sig sjelf specificeradt,
skall efter kapitelköp (markegång) betalas., Visar
ej detta, att Konungen ansåg sig ega att bestäm-
ma om landtgillet? Men nu är det, på sätt vi
redan visat, blott landtgillet, och detta blott
till en ofta obetydlig del af de s. k. Halländska
kyrkohemmanen, som enligt alla äldre och nyare
jordböcker är ,kyrka eller presterskap i försam
lingarne anslaget! Huru vill man då deraf leda
sig till en eganderätt till sjelfva bemmanet?
Och om man nu finner i Jordeböckerna be-
stämdt . antecknade somliga kyrkohemman, till
hvilka både landtgille (renta) och dominium (herr-
ligheten) tillhör kyrka eller, prest, och andra, til!
hvilka andelar af rentan. väl gå till kyrkan eller
presterskepet, men, för hvilka dominium står be-
stämdt antecknadt tillhöra kronan, är det då icke
ganska troligt, ja nästan säkert, att i dessa anteck-
ningar kan finnas sanning, eller möjligen osan-
ning; och hvarföre skal då ej rätta förhållandet
få utredas? Men huru kän detta ske bättre och
mera öfverensstämmande med svensk lag än just
på det lagenliga sätt Rikets Ständer begärt; det-
samma sätt som i allmänhet finnes af Sveriges
Konungar fordom stadgadt för utredandet af kro-
nans rätt, och ,som, hesynnerligt nog, i sjelfva
den för insändaren. så dyrbara danska recessen
finnes stadgadt; der. det tv ex. i 34 ålägges
skyrkans försvar (stichtet)- att om nåvon jord,
eller ezendom fråntsgits den, genom ransakning
och dom söka densamma återvinnan.
Men vi hafve ännu mer att hemta för vår
åsigt i denna af pinsändaren så högt beprisade
recess. 54 börjar således:
Jorder, som äro gifna från bondgårdarne till
kyrkan, skola de bönder, från hvilkas gårdar
samma jorder gifne äro, behålla för landtgille,
som plägar deraf utgå af gammalt. Dock skola
de vara pligtige, arfvingar elter annan, alt (städja)
fästa samma jorder af kyrkans försvar, på kyr-
kans vägnar, för en skälig Feste, till en Kjendelse
då den dör som jorden sist hafver.
Besinnar man nu hvad vi redan visat angåen-
de beskaffenheten af de så kallade )KircHe-gårdar,
eller kyrkohemman, nemligen att de blott betala
en viss årlig renta, landtgitlen, till kyrkan och
presterskapet, samt om naturen af de i sistnämn-
de nämnde donerade Jorder, hvaröfver så-
lunda gifvaren afsagt sig all rätt, så kommer det
väl temligen besynnerligt före, att kyrkohemmans-
åboerna skulle vara underkastade godtycklig upp-
sägning eller af lokala kyrkostyrelsen och prester-
na ålagda städjor och deras arfvingar drifvas ifrån
fädrens jord, under det att man betryggat de rent
af till kyrkan bortskänkta jordarnes gifvare, att
deras arfvingar endast skulle få feste desamma,
samt endast af dessa fick begära en skälig) Feste,
såsom ett bevis att den förre innehafvaren dött.
Det synes nästan klart framstå af detta, att Chri-
stian IV:s mening aldrig kunnat vara, att de stae-
kars kyrkohemmansåboernes efterkommande i en
framtid skulle fördrifvas från hemmanen, för det
de ej kunde utgöra ständigt förhöjda arrenden,
hvilka utpressas efter den vackra statsmannateo-
rien patt en åbos inkomst utöfver tarflig berg-
ning är i strid med äganderätten.
Men om således den af insändaren, så lofor-
dade Christian IV icke med ett ord i sin recess
antydt, att de slags hemman, som blott erlade till
kyrkor och presterskap landtgille eller andel
deri; skulle tillhörå dessa, eller af dem bortstäds-
las, utan deremot bestämdt synes hafva fastställt,
att då städsmål ifrågakom, (till. och med af Jor-
der)) det skulle ske af; verldsliga styrelsen (Stich-
tet), är det ännu märkvärdigare, att denne ko-
nung, i sitt bref-d. 29 Juni 4633, om just ett
så kaliadt kyrkohemman (Karup) kallar hemmans-
åboerne Våre och Chronones Bönder, hvilket
denne konung äfven gör i den förordning, hvari-
genom, han nedsätter rentan för kyrkohemmanen.
Insändaren kan ju göra sig besvär, att i kammar-
collegium efterse ofvannämnde bref, der det fin-
nes; och vid samma tillfålle torde han af våra
kameralister, oaktadt han anser dem så okunniga,
kunna få upplysning om, att kyrkohemmansåbo-
erne i afkastningslängderna, i kongskattsräkenska-
perna, i förmedlingslängderna, åtminstone för åren
1645—1663 (längre hafva vi ej ansett oss behöf-
va efterse det) burit det betydelsefulla namnet
kronobönder; ja, att presterskapet sjelf i kung-
ockattcräkninsarna 4R 17 unc sfvar hemmanen vara