dessa, af hvilka en del gingo tillbaka ända till 1623 befanns äfven den, hvilken bestämde huru mycke land som skulle tillhöra de öfver hafvet ankomn fremlingarra. (Litet anade man, då skeppet May flower hyggdes, att det var ett arbete för odödlighe ten.) Man ser, än att en ko eller en svart get oci ett visst stycke land bestämdes till underhåll för se familjer; än att kalfvarna efter den röda kon bord tillfella de fattige, o. 5. V. Den klippö, på hvilken landstigningen skedde, ä numera söndersprängd; men öfversta spetsen, med de inristade årtalet 1620, förvaras inom ett jernstaket hvarpå man finner de äldsta kolonisternas namcbiffe i gjutet jern.n I salen, hvilken för tio år sedan uppbyggdes fö att begagnas dels vid firandet af förfädernas dag, del till förvarande af koloniens minnesmärken, funn vi en tafla af Sargent, föreställande sjelfva landstig ningen. Samosat, Indianernas anförare, går deå an kommande till mötes. Brewster och hans landsmän, de ras bäfvande hustrur och undrande barn, utgöra e förträflig grupp. Man ser fartyget på afstånd ligg för ankar. Omöjligt kunde jag på förhand ana de intresse, dessa minnen ingåfvo. Det största felet p taflan är ett förtorkadt träd, som onödigtvis ökar sce nens ödslighet. Liksom en drömmande, gick jag blan dessa glada menniskor, omgifven af tusende spår el ter deras hjeltemodiga förfäder, hvilka kommit öfve hafvet, för att ät sig och efterkommande trygga fi utöfning af den religiösa öfvertygelse, som utgjord deras högsta skatt. Högtidsdagen uppgick klar och mild. Jag såg uti hafvet: all is var försvunnen, och det djupblå halve glittrade i solen. Vidskepelsen fick således åtminston ännu ett år råda. , Hela Plymouth var i glad ored8 På alla sidor såg man rader af vagnar och stora ho par gående. Efter intagen frukost, begåfvo vi oss ti kyrkan, för att höra d gens talare. Vid ingånge dröjde det några ögonblick, innan dörren öppnades och jag hade ingenting deremot, emedan solen lyst varmt, och anblicken af det hela var intagande. Änd i rån kyrkan ned till hafvet var en enda lång slutt ning, på hvilken man såg stora hopar af glada frun timmer och barn; här och der sågos små gossar lek soldater, vid fältmusikens upplifvande toner, som hör des svagt på afstånd. AT verklige soldater såg ja endast två; möjligen var der flera, men allt giek or dentligt, äfven utan militärbevakning. Det var ce underlig sammansättning att höra en af de första ko lonisternas lofsånger afsjungas på melodien: Got save tie king! hvilket vid detta tillfälle var lik nförmodadt. som om man valt den som ouvertur til sjelfståndighetsåkten. Imedlertid Jät det ganska bra Talet hölls af en för detta medlem af senaten, oc var egentligen endast en väl utarbetad afhandling on folkets i Nya Englands förträfflighet. Hans utförings sätt var mera lugnt och stilla. än någon annan tala res, som jag hört, och troligen var det egentlige! brist på smak och förmåga, som förorsakade det miss lyckade deruti. Emedlertid kan man cj tänka sig nå gonting mera misslyckadt, någonting mindre för till fället passande, mera förvillande för den okunniga, i fal nemligen några sådane varo närvarande, och efter hva jag från flera håll hörde, mera osmakligt för den tän kande; man kan, med ett o:d, icke föreställa sig nå gonting mera ovärdigt en person, som hade sig upp draget att tala inför en hel folksamling. Han för kunnade sina åhörare, att de, både i fysiskt, intellek tuelt och moraliskt afseende, voro, så väl sina granna i de medlersta och öfra staterna, som europeerna oci jordens öfriga innevånare, vida öfverlägsna: en öfver lägsenhet, sem endast af dem sjelfva kunde rätt upp fattas; ja, han tycktes tro, det nationalandan var a ett djup, som endast af landets barn kunde rätt mätas Det sämsta af europeiska samfundslifvet sammanställ des med hvad Nya England har förträffligast; och re sultatet var då icke svårt att förutse. Förfäderna: falska religionsnit, deras grymma förföljelser mot Qväkarna och annat dylikt, ursäktades på den grund att de kommit öfver hafvet just för att icke störas a olika tankar i religiösa ämnen. De folkupplopp, son nyss ägt rum i Nya England, ansåg han som tillfal I;gheter af ringa betydenhet, hvilka dessutom endas sällan lära komma att förnyas, alldenstund det är o tänkbart, att sådane söner till sådana fäder skulle all framgent kunna göra sig skyldige till ett våldsam upprätthållande af egna tänkesätt. Denna enda sund tanke tycktes falla i god jord. Till lycka har jag all skäl till den förmodau, att det öfriga föll på hälle berget. pTalaren var sina åhörare i allt ganska underlägsen Såsom medlem af senaten lär han fullgjort sina skyl digheter; men litet förstod han det allmänna lifvet, fall han ej såsom förräderi mot den sanna republi kanska andan ansåg hvarje försök att inför en allmän het framföra tankar af så underhaltigt moraliskt värde Huru orätt att i förtroliga kretsar utbreda sig öfve folkets fåfänga, under det man gör allt, för att! frå: talarstolen underblåsa den ; att bruka rättigheten att tal: till folket, snarare till dess förderf, än uppbyggelse Min tröst är, att sjelfva öfverdriften minskar faran Ingen menniska, med en smula sundt förnut, kan tro att något samfund i verlden uppnått den höjd af för träfflighet, på hvilken innevånarne i Nya England, ef ter hans påstående, redan stodo. Den första anmärk ningen öfver talet. som jag hörde, gick mig djupt til hjertat. Ett fruntimmer, som varit hindradt att sjel öfvervara högtidilgheten, frågade mig, huru jag va nöjd med talaren; innan jag hann öppna munnen til svar, inföll hennes dotter: Jag vämjes åt detta skry tet; vid tanken på våra förfäder är jag fårdig utbri sta: Gud misskunde sig öfver oss syndare! JT (Forts. följer.) LANDTBRUKSFESTEN I WURTEMBERG och dervid väckta motioner om prohibitif