dessa, af hvilka en del gingo tillbaka ända till 1623
befanns äfven den, hvilken bestämde huru mycke
land som skulle tillhöra de öfver hafvet ankomn
fremlingarra. (Litet anade man, då skeppet May
flower hyggdes, att det var ett arbete för odödlighe
ten.) Man ser, än att en ko eller en svart get oci
ett visst stycke land bestämdes till underhåll för se
familjer; än att kalfvarna efter den röda kon bord
tillfella de fattige, o. 5. V.
Den klippö, på hvilken landstigningen skedde, ä
numera söndersprängd; men öfversta spetsen, med de
inristade årtalet 1620, förvaras inom ett jernstaket
hvarpå man finner de äldsta kolonisternas namcbiffe
i gjutet jern.n
I salen, hvilken för tio år sedan uppbyggdes fö
att begagnas dels vid firandet af förfädernas dag, del
till förvarande af koloniens minnesmärken, funn
vi en tafla af Sargent, föreställande sjelfva landstig
ningen. Samosat, Indianernas anförare, går deå an
kommande till mötes. Brewster och hans landsmän, de
ras bäfvande hustrur och undrande barn, utgöra e
förträflig grupp. Man ser fartyget på afstånd ligg
för ankar. Omöjligt kunde jag på förhand ana de
intresse, dessa minnen ingåfvo. Det största felet p
taflan är ett förtorkadt träd, som onödigtvis ökar sce
nens ödslighet. Liksom en drömmande, gick jag blan
dessa glada menniskor, omgifven af tusende spår el
ter deras hjeltemodiga förfäder, hvilka kommit öfve
hafvet, för att ät sig och efterkommande trygga fi
utöfning af den religiösa öfvertygelse, som utgjord
deras högsta skatt.
Högtidsdagen uppgick klar och mild. Jag såg uti
hafvet: all is var försvunnen, och det djupblå halve
glittrade i solen. Vidskepelsen fick således åtminston
ännu ett år råda. , Hela Plymouth var i glad ored8
På alla sidor såg man rader af vagnar och stora ho
par gående. Efter intagen frukost, begåfvo vi oss ti
kyrkan, för att höra d gens talare. Vid ingånge
dröjde det några ögonblick, innan dörren öppnades
och jag hade ingenting deremot, emedan solen lyst
varmt, och anblicken af det hela var intagande. Änd
i rån kyrkan ned till hafvet var en enda lång slutt
ning, på hvilken man såg stora hopar af glada frun
timmer och barn; här och der sågos små gossar lek
soldater, vid fältmusikens upplifvande toner, som hör
des svagt på afstånd. AT verklige soldater såg ja
endast två; möjligen var der flera, men allt giek or
dentligt, äfven utan militärbevakning. Det var ce
underlig sammansättning att höra en af de första ko
lonisternas lofsånger afsjungas på melodien: Got
save tie king! hvilket vid detta tillfälle var lik
nförmodadt. som om man valt den som ouvertur til
sjelfståndighetsåkten. Imedlertid Jät det ganska bra
Talet hölls af en för detta medlem af senaten, oc
var egentligen endast en väl utarbetad afhandling on
folkets i Nya Englands förträfflighet. Hans utförings
sätt var mera lugnt och stilla. än någon annan tala
res, som jag hört, och troligen var det egentlige!
brist på smak och förmåga, som förorsakade det miss
lyckade deruti. Emedlertid kan man cj tänka sig nå
gonting mera misslyckadt, någonting mindre för till
fället passande, mera förvillande för den okunniga, i fal
nemligen några sådane varo närvarande, och efter hva
jag från flera håll hörde, mera osmakligt för den tän
kande; man kan, med ett o:d, icke föreställa sig nå
gonting mera ovärdigt en person, som hade sig upp
draget att tala inför en hel folksamling. Han för
kunnade sina åhörare, att de, både i fysiskt, intellek
tuelt och moraliskt afseende, voro, så väl sina granna
i de medlersta och öfra staterna, som europeerna oci
jordens öfriga innevånare, vida öfverlägsna: en öfver
lägsenhet, sem endast af dem sjelfva kunde rätt upp
fattas; ja, han tycktes tro, det nationalandan var a
ett djup, som endast af landets barn kunde rätt mätas
Det sämsta af europeiska samfundslifvet sammanställ
des med hvad Nya England har förträffligast; och re
sultatet var då icke svårt att förutse. Förfäderna:
falska religionsnit, deras grymma förföljelser mot
Qväkarna och annat dylikt, ursäktades på den grund
att de kommit öfver hafvet just för att icke störas a
olika tankar i religiösa ämnen. De folkupplopp, son
nyss ägt rum i Nya England, ansåg han som tillfal
I;gheter af ringa betydenhet, hvilka dessutom endas
sällan lära komma att förnyas, alldenstund det är o
tänkbart, att sådane söner till sådana fäder skulle all
framgent kunna göra sig skyldige till ett våldsam
upprätthållande af egna tänkesätt. Denna enda sund
tanke tycktes falla i god jord. Till lycka har jag all
skäl till den förmodau, att det öfriga föll på hälle
berget.
pTalaren var sina åhörare i allt ganska underlägsen
Såsom medlem af senaten lär han fullgjort sina skyl
digheter; men litet förstod han det allmänna lifvet,
fall han ej såsom förräderi mot den sanna republi
kanska andan ansåg hvarje försök att inför en allmän
het framföra tankar af så underhaltigt moraliskt värde
Huru orätt att i förtroliga kretsar utbreda sig öfve
folkets fåfänga, under det man gör allt, för att! frå:
talarstolen underblåsa den ; att bruka rättigheten att tal:
till folket, snarare till dess förderf, än uppbyggelse
Min tröst är, att sjelfva öfverdriften minskar faran
Ingen menniska, med en smula sundt förnut, kan tro
att något samfund i verlden uppnått den höjd af för
träfflighet, på hvilken innevånarne i Nya England, ef
ter hans påstående, redan stodo. Den första anmärk
ningen öfver talet. som jag hörde, gick mig djupt til
hjertat. Ett fruntimmer, som varit hindradt att sjel
öfvervara högtidilgheten, frågade mig, huru jag va
nöjd med talaren; innan jag hann öppna munnen til
svar, inföll hennes dotter: Jag vämjes åt detta skry
tet; vid tanken på våra förfäder är jag fårdig utbri
sta: Gud misskunde sig öfver oss syndare!
JT (Forts. följer.)
LANDTBRUKSFESTEN I WURTEMBERG
och dervid väckta motioner om prohibitif-