20 ee nen och genom sitt bjerta sken fängsla uppmärksamheten; hela hans varelse skall småningom känna sig försänkt i en sommarnatts stilla förtrollning. Näst efter hafvets och himlahvalfvets bögtidliga skönhet, kommer ödemarkens, och jag är oviss, antingen jag skall gifva företrädet åt en vidsträckt utsigt från ett högt berg eller åt en blick genom den obegränsade skogen, sedan man nemligen lärt att med inbillningens öga rätt uppfatta dess djupa betydelse. I Connecticut-dalen blickar skogen endast ner från de höga bergen öfver landskapet, som derigenom erhå:ler ett angenämt allvar. I Massachusetts ser man den omvexla med gråa klippstycken, hvilka stick: bebagligt utaf mot den djupa grönskan. I den nedgående solens strålar betraktade vi från Östra Berget, ofvanför Deerfield, den framför 083 liggande dalen, och gjorde oss sålunda bekanta med den trakt, som varit skådeplats för en olyckshändelse, hvars minne några dagar efter skulle högtidligen begås. Här och der syntes på ängarna fördjupningar, liksom efter sjöar, hvilka numera sjunkit undan, för att lemna rum åt de ypperligaste betesmarker, nu uppfyllda af talrika hjordar. Fälten, utan all annan inhägnad än på visst afstånd uppsatta landtmärken, och öppna för öfversvämningar, genom hvilka deras fruktbarhet år ifrån år förnyas, pryddes af herrligt indianskt korn, moget till inbergning. Skärorna lågo på fältet i sina slidor, emedan ingen var frestad att stjäla dem, ty hvar och en har nog af sin egen. Fioden framrullade sitt silfver genom ängarna, och vid dess stränder, långt under oss, sågo vi en sträcka af majestätiska trän, märkta med höstens färger. och beskuggande byn Deerfield. Midt framför begränsades synkret sen af Saddlebacks-böjden och till venster af Northamptons kullar och Gröna Bergen. Här och der såg man rök uppstiga från bergens sidor, och de närbelägna höjderna voro öfversållade med hvita bostäder, till utseenJet lika dem, som funnos ner i dalen. Den tiden är förbi, då man på ett stenkasts afstånd från sin bostad ej vågade sitta ned, af iruktan att bli öfverfallen af Indianer. Byarne Hadley och Deerfield äro lefyvaade minnen af en tid, då Europerna måste hålla sig tillsammans omkring by-kyrkorna, och boskapen hvarje afton drefs inom en allmän stängsel, på det den ej under natten skulle bli bortförd. Dessa byar utgöra två rader af hus, hvilka bilda en lång gata, med träd på ömse sidor, och kyrkan i midten, Husen äro af trä och byggda, efter den tidens bruk, med utskjutande öfvervåningar, bvarigenom innevånarne, i händelse af belägring, med framgång kunde sigta på Indianerne, hvilka vanligtvis med stridsyxor ånföllo dörren. Festen firades till minne af en ibland dessa strider emellan innevånarne i Deerfield å ena sidan och en afdelning af Fransmån och Indianer å den andra. De förra bade stupat eller tillfångatagits allesammans; det var således en sorgfest, som: bär var i fråga, och Miss Martineau tyckte sig föga nöjd med en så, bedröflig höctidlighbet. Med skäl fann hon mer intresse i den minnesfest, som årligen firas nära Plymouth i Massachusett, på det ställe, der de första Puritanerne i December 1620 landstego, för att bosätta sig i vildmarken, grundläggande dem af förbundets stater, som sedan med ett gemensamt namn kallats Nya Enbvgland. — Dagen före högtidsdagenn, berättar hon, anlände jag och mitt sällskap till Plymouth. Alltsom vi nalkades kusten, sökte jag föreställa mig det intryck, som den måste gjort på de första emigranterna; troligen kände de i bjertat en rysning, då den låg framför dem i sin kala vinterlika ofruktbarhet. Ju närmare vi kommo hafvet, ju mindre blefvo tallbuskarne; kusten är låg och sandig, och utsigten utåt viken gjorde på mig åtminstone ett ganska sorgligt intryck. Sedan vi under hela resan genomfarit vidsträckta snöfält, utan andra lefvande varelser än en och annan ensam kråka, var det föga uppmuntrande att, i stället för den glimrande blå vattenytan, se framför sig en smutsgrå ismassa, än slät, än genom hafvets åverkan uppkastad i högar. En vän försäkrade mig leende, att till följande dagen skulle allc få ett gladt och lefvande utseende: det var nemligen bland folket en sägen, att det på förfädernas dag) aldrig regnat eller snöat, och man räknade för framtiden på samma medgång. Samma vän visade mig huru gräset tittade fram genom snön, som betäckte grafhögen, på hvars sidor solen sken ovanligt varmt, för att vara i December månad. Då jag, under uppstigandet, kände marken i stället för den hårdt tillfrusna snön under mina fötter, började jag tro, att om jag bodde i Plymouth, vore jag kanske också vidskeplig. Inemot hälften af de första emigranterna dogo redan första vintern. Femtioen personer afledo , den ena efter den andra, och de flesta äro begrafna på denna kulle, hvilken af de fromma fäderna förmodligen var ämnad till en minnesvård öfver de bortgångna, hvartill den så mycket mera egnade sig, som den, med alla sina grafstenar syntes från sjelfva staden; men på det de kringboende Indianerna ejskulle få begrepp om dess rätta betydelse, besåddes den med korn, återkallande, fast i god bemärke!se, skriftens ord om de hvitmenade grifterna. Från den upphöjda plats, der vi stodo, sågo vi en i hamnen belagen ö, på hvilken förfäderna första söndagen efter deras ankomst landstego, för att förrätta sin gudstjenst; likaså låg framför oss den kulle, ifrån hvilken en Indian nedsteg för att för första gången underhandla med europterna. På spetsen af denna kulle, som genom en bäck åtskiljes från den, bvarest de obudna gästerna uppehöllo sig, ser man ännu en Indiansk koja. Till denna bäck nedgick general Winslow, ordnade i Indianernas åsyn några stenar för dess öfverstigande, nedlade sina vapen och fortsatte oförskräckt sin väg. Sammankomsten aflopp vänligt; likväl var misstroendet länge så stort, att när hälften af de invandrande voro döda, höllo de öfriga vakt omkring grafhögen, På det att de vaksamma Indianerna cj skulle märka den allt för hastiga minskningen i antalet. . Vi begåfvo oss till ett rum, hvarest en hop handLL -—-— at KK