20 ee
nen och genom sitt bjerta sken fängsla uppmärksam-
heten; hela hans varelse skall småningom känna sig
försänkt i en sommarnatts stilla förtrollning. Näst
efter hafvets och himlahvalfvets bögtidliga skönhet,
kommer ödemarkens, och jag är oviss, antingen jag
skall gifva företrädet åt en vidsträckt utsigt från ett
högt berg eller åt en blick genom den obegränsade
skogen, sedan man nemligen lärt att med inbillnin-
gens öga rätt uppfatta dess djupa betydelse.
I Connecticut-dalen blickar skogen endast ner från
de höga bergen öfver landskapet, som derigenom er-
hå:ler ett angenämt allvar. I Massachusetts ser man
den omvexla med gråa klippstycken, hvilka stick:
bebagligt utaf mot den djupa grönskan. I den ned-
gående solens strålar betraktade vi från Östra Ber-
get, ofvanför Deerfield, den framför 083 liggande da-
len, och gjorde oss sålunda bekanta med den trakt,
som varit skådeplats för en olyckshändelse, hvars
minne några dagar efter skulle högtidligen begås.
Här och der syntes på ängarna fördjupningar, liksom
efter sjöar, hvilka numera sjunkit undan, för att lem-
na rum åt de ypperligaste betesmarker, nu uppfyllda
af talrika hjordar. Fälten, utan all annan inhägnad
än på visst afstånd uppsatta landtmärken, och öppna
för öfversvämningar, genom hvilka deras fruktbarhet
år ifrån år förnyas, pryddes af herrligt indianskt
korn, moget till inbergning. Skärorna lågo på fältet
i sina slidor, emedan ingen var frestad att stjäla dem,
ty hvar och en har nog af sin egen. Fioden fram-
rullade sitt silfver genom ängarna, och vid dess strän-
der, långt under oss, sågo vi en sträcka af majestä-
tiska trän, märkta med höstens färger. och beskuggan-
de byn Deerfield. Midt framför begränsades synkret
sen af Saddlebacks-böjden och till venster af Nor-
thamptons kullar och Gröna Bergen. Här och der
såg man rök uppstiga från bergens sidor, och de när-
belägna höjderna voro öfversållade med hvita bostä-
der, till utseenJet lika dem, som funnos ner i dalen.
Den tiden är förbi, då man på ett stenkasts afstånd
från sin bostad ej vågade sitta ned, af iruktan att bli
öfverfallen af Indianer. Byarne Hadley och Deerfield
äro lefyvaade minnen af en tid, då Europerna måste
hålla sig tillsammans omkring by-kyrkorna, och bo-
skapen hvarje afton drefs inom en allmän stängsel,
på det den ej under natten skulle bli bortförd. Dessa
byar utgöra två rader af hus, hvilka bilda en lång
gata, med träd på ömse sidor, och kyrkan i midten,
Husen äro af trä och byggda, efter den tidens bruk,
med utskjutande öfvervåningar, bvarigenom innevå-
narne, i händelse af belägring, med framgång kunde
sigta på Indianerne, hvilka vanligtvis med stridsyxor
ånföllo dörren.
Festen firades till minne af en ibland dessa stri-
der emellan innevånarne i Deerfield å ena sidan
och en afdelning af Fransmån och Indianer å den
andra. De förra bade stupat eller tillfångatagits
allesammans; det var således en sorgfest, som: bär
var i fråga, och Miss Martineau tyckte sig föga
nöjd med en så, bedröflig höctidlighbet. Med skäl
fann hon mer intresse i den minnesfest, som år-
ligen firas nära Plymouth i Massachusett, på det
ställe, der de första Puritanerne i December 1620
landstego, för att bosätta sig i vildmarken, grund-
läggande dem af förbundets stater, som sedan med
ett gemensamt namn kallats Nya Enbvgland. —
Dagen före högtidsdagenn, berättar hon, anlände
jag och mitt sällskap till Plymouth. Alltsom vi
nalkades kusten, sökte jag föreställa mig det in-
tryck, som den måste gjort på de första emi-
granterna; troligen kände de i bjertat en rys-
ning, då den låg framför dem i sin kala vinter-
lika ofruktbarhet. Ju närmare vi kommo haf-
vet, ju mindre blefvo tallbuskarne; kusten är låg
och sandig, och utsigten utåt viken gjorde på mig
åtminstone ett ganska sorgligt intryck.
Sedan vi under hela resan genomfarit vidsträckta
snöfält, utan andra lefvande varelser än en och annan
ensam kråka, var det föga uppmuntrande att, i stället
för den glimrande blå vattenytan, se framför sig en
smutsgrå ismassa, än slät, än genom hafvets åverkan
uppkastad i högar. En vän försäkrade mig leende,
att till följande dagen skulle allc få ett gladt och lef-
vande utseende: det var nemligen bland folket en sä-
gen, att det på förfädernas dag) aldrig regnat eller
snöat, och man räknade för framtiden på samma med-
gång. Samma vän visade mig huru gräset tittade
fram genom snön, som betäckte grafhögen, på hvars
sidor solen sken ovanligt varmt, för att vara i De-
cember månad. Då jag, under uppstigandet, kände
marken i stället för den hårdt tillfrusna snön under
mina fötter, började jag tro, att om jag bodde i
Plymouth, vore jag kanske också vidskeplig.
Inemot hälften af de första emigranterna dogo re-
dan första vintern. Femtioen personer afledo , den
ena efter den andra, och de flesta äro begrafna på
denna kulle, hvilken af de fromma fäderna förmodli-
gen - var ämnad till en minnesvård öfver de bort-
gångna, hvartill den så mycket mera egnade sig, som
den, med alla sina grafstenar syntes från sjelfva sta-
den; men på det de kringboende Indianerna ejskulle
få begrepp om dess rätta betydelse, besåddes den
med korn, återkallande, fast i god bemärke!se, skrif-
tens ord om de hvitmenade grifterna. Från den
upphöjda plats, der vi stodo, sågo vi en i hamnen
belagen ö, på hvilken förfäderna första söndagen ef-
ter deras ankomst landstego, för att förrätta sin guds-
tjenst; likaså låg framför oss den kulle, ifrån hvilken
en Indian nedsteg för att för första gången under-
handla med europterna. På spetsen af denna kulle,
som genom en bäck åtskiljes från den, bvarest de o-
budna gästerna uppehöllo sig, ser man ännu en Indiansk
koja. Till denna bäck nedgick general Winslow, ord-
nade i Indianernas åsyn några stenar för dess öfver-
stigande, nedlade sina vapen och fortsatte oförskräckt
sin väg. Sammankomsten aflopp vänligt; likväl var
misstroendet länge så stort, att när hälften af de in-
vandrande voro döda, höllo de öfriga vakt omkring
grafhögen, På det att de vaksamma Indianerna cj
skulle märka den allt för hastiga minskningen i an-
talet. .
Vi begåfvo oss till ett rum, hvarest en hop hand-
LL -—-— - at KK