att ganska svåra obehag häraf kunna uppstå är klart icke blott deraf att hvar och en, som har något andragande hos Regeringen, behöfver få sin sak afgjord så snart som möjligt, utan serskildt och isynnerhet deraf, att, såsom hvar och en finner, sådana allmänna ärender kunna förekomma, hvilka röra t. ex. sjöfarten för en instundande årstid, försvarsverket, allmänna arbetsföretag, helsovården m. m., hvilka alldeles icke tåla något uppskof. Af denna anledning blir det utan tvifvel i allmänhet af yttersta vigt, att vid en instundande riksdag antingen få en förändring i det nuvarande stadgandet eller ock serskildt reglera, huru det under en Konungen påkommande sjukdom skall förhållas, intilldess det Norska Statsrådet hinner hitkomma. Som imediertid ingenting för närvarande finnes föreskrifvet härom, så måste det blifva en dubbel pligt för Konungens rådgifvare härstädes, att, såvida icke läkarne kunna gifva en bestämd förklaring. att Konungens helsa innan kort åter kan anses vara återställd, anmoda de Norske Statsråderne, att begifva sig till Stockholm, och göra detta i så god tid, att icke något längre interregnum må uppstå till men för det allmänna. EERO — Den anmärkningsvärda skillnaden emellan tonen i Norge och i Sverge, isynnerhet vid universiteterne, visade sig den 26 dennes, då universitetet i Christiania firade sin vanliga fest å storthingssalen: Hr professor Munch höll nemligen dervid ett tal om — de fördelar, Norge för sin del må anses hafva skördat af franska revolutionen. Det finnes visserligen ingen i Sverige, lika litet som i Norge, som enskildt gör någon bemlighet af sin öfvertygelse, att nämnde revolution tillskyndat och tillskyndar folken stora fördelar; men det officiella skrymteri, hvars iakttagande systemet här i landet ålagt alla statens myndigheter, gör det nära nog otänkbart, att ett sådant ämne, som det nyssnämnde, skulle kunna offentligen afhandlas vid våra universiteter, aldraminst på en kunglig födelsedag. Icke mindre märkvärdigt lärer det förefalla, att professor Munch i berörde tal framställde Konungen, såsom en representant af ifrågavarande revolution, och derifrån hos honom härledde icke blett förakt för militärvälde och legitimiteten, utan ock en böjelse att göra afseende på folkviljan,. I Norge, der man hemtar sina föreställningar om konungamakten från grundlagens bestämmelser derom och från folkets makt att gifva dessa bestämmelser verklighet, kan det gå an att göra en sådan framställning om Konungens person; men här i Sverige skulle ett försök att påbörda Konungen franska revolutionens grundsatser, icke blott stöta mot all erfarenhet, utan ock sannolikt betraktas som det lasteligaste tal mot Konungens person, våra devuerade någonsin kunde upptänka. fn o—