— — Lz — vn
att vara en evighet. Men den döfve säger att mu
sik är en fingrarnes onyttiga lek med strängarn:
Likaså talar den blinde om bildhuggarens konst
och dåren om visheten, hvars hvarje gren är e
oändlig verld. Evigheten kan icke göra sig för
trolig med stoftet, ej heller kunskapen med få
vitskheten. - Men du vet, att himlen har öppna
sig, och dess budbärare flyga deremellan, — si
höj dig till salighet, Adams son! o, jubla emet dem
aJag skall dölm
Omvänden hvarandrae, hånskrattade döden
aty jag är obeveklig.
Herr Berthold. sade: Jag vet att dö; jag ön-
skade blott ännu en gång omfamna, välsigna och
förmana de mina.y)
Men döden sade för tredje gången: mJag är
oöobeveklig — Och hans lia hven. — Stamfrun
vaknade.n
Håll upp! ropade här prinsen; mån skall ej
höra för mycket dylikt, det bringar en på under-
liga tankar. . .
Han hade lemnat sin stol och gick med stora
steg upp och neder. Men huru mycket vi än
bemödade oss att tala om nigot annat, så kom-
mo vi dock alltid tillbaka på Todtensteinarne,
och huru denna gamla glorrika slägt, så mångfal-
digt befryndad med de ädlasle hus i landet, så
obevekligt trogen dess anborda furstar, nu hota-
de att slockna ut i den: sista manliga ättlingen,
min gamla morbror Theobald; an allvarlig påmin-
nelse om all jordisk storhets förgänglighet.
Ochp, frågade prinsen, din gamla morbror bor
nu alldeles ensam på det stora, ödsliga Todten-
burg ?n
Man kallar honom en illasinnad trollkarl, sva-
rade jag. Munkarne säga, att redan Bertholds
von Todtensteip urstamfar slutit ett förbund med
den onde och förskrifvit sig och sina efterkomr-
mande för eviga tider åt honom, och ännu myc-
ket mera dylikt prat. :
Så går det, sade prinsen. Verlden vill all-