lyckas att från sig stänga all sanning och att få
såsom en natt-ogel, lefva i sitt dunkla bo och se
verldena genom sina egna fantasiers dimma; mar
skapar sig en verld och tillika ögon att se hen-
ne igenom. Om någon finnes, som behöfver ljus
behöfver att se på alla sidor, att erfara allt, som
dagen kan belysa, att lära känna de kämpande öf.
vertygelserna — så är det en regering. Hon för-
felar sin bestämmels- och förlamar sin kraft, :
fall hon visar anthbipathier, som hindra henne at!
få ljus från alla håll. Det behöfver väl icke
påpekas, alt just motsatsen mot denna åhåga ati
känna sanning, är spioneri; och det bör vara öf
verflödigt att säga tramtiden, huru illa hon skulle
ställa till för sig, om hon wille tillfredsställa sitt
skunskaps-begär ur den orena källan.
Nationen fordrar — och hoppas —, att hen-
nes styrelse icke allt för skarpt skiljer sig från
henne i sympathier och antipathier. Hon fordrar
icke obetänkta politiska demonstrationer, hvarige-
nom freden kan sättas på spel, utan någorlunda
utsigt till framgång; men hon fordrar, attismått,
som i stort, en benägenhet framlyser att älska,
hvad nationen älskar, åtminstone att icke älska,
hvad nationea afskyr; hon fordrar i synnerhet,
att detta sistnämnde icke må allt för ögonskenli-
gen ske just af fruktan för henne. Nationen är
synnerligen angelägen om att lugnas i denna punkt;
det är den, hvaruti hon mer än i någon annan
tänker med en viss ängslan på framtiden, så vidt
man från små saker får sluta till de stora.
Hvad nationen först och sist fordrar af fram-
tiden, är, att detta arma Sverige, som i så ling-
liga tider, ja i århundraden, varit plågadt al stor-
hets,-feber och hjelten-drömmar, måtte få en
smula lugn. Hjelte-väsendet, som väl egentligen
uppenbarar sig i krigiska bragder, räcker, såsom
erfarenheten visar, ofta långt in i freden och lef-
ver då af ord och af krigiska lekar. Men Sveri-
ge behöfver en hel hop annat också; och om det-
ta än går in på den positiva verksamhets områ-
de, som vi här icke rätteligen velat vidröra, så
är dock det antydda negativa ett vilkor för, att
tid och krafter må finnas öfriga för det positiva.
Nationen fordrar icke, att regeringen skall
pånyttföda samhället, att hon skall göra unrder-
verk; men nationen fordrar, att regeringen icke
skall motarbeta och söka förlama den kraft, det
frö till pånyttfödelse, som nationen må hafva in-
om sig sjelf. Icke behöfver det sägas, att natio-
nen skulle gärna se, att hon sluppe höra mycket
talas om underverk, då inga ;skett. Vi säga med
flit icke fordra, utan blott gärna se, emedan deo
barnsligheten visst icke är bestämdt skadlig, blott
litet löjlig; endast i ett afseende är hon skadlig,
nemligen så till vida att en nation lider morali-
ter af ått nödgas le åt det, hvarför hon vill kun-
na hysa aktning.
Nationen fordrar slutligen, såsom ett oeftergif-
ligt vilkor för alla öfriga förhoppningar på fram-
tiden, att den djupa demoralisation måtte mot-
arbetas, som alltid är en följd af favoritskap och
nepotism. Dessa måste hata all verklig upplys-
ning och duglighet; och den ärelysnad, som borde
söka sitt mål i den högsta möjliga skatt af kun-
skaper, klokhet och verksamhet, urartar under
favoritismen och nepotismen till ett eländigt fi-
kande efter embeten, dem man vänjer sig att
anse kunna förvaltas af hvem som helst och
huru somhelst. Den verkliga bildningen måste,
under sådana förhållanden, förlora all aktning hos
nationen. Första medlet att utrota det onda vore
att undanbedja sig allt hviskande och tasslaude
i enrum och att, en gång för alla, låta veta, att
man vill, att allt bestyr af allmänna angelägen-
heter skall gå genom dem, hvilkas plats i sam-
hället det tillhörer.. Denna åtgärd är icke kon-
stig; och följden deraf vore ett lugn, som fullt
ut bör uppväga den dåraktiga fåfängan att synas
förstå mer än alla andra tillsammantagna.