Irande franska pilgrimerna med mycken tillför-
Isigt om den styrka de ega genom alliancen med
republikanerna i Frankrike. Jag tillstår, att jag
li början förvånades öfver en sådan id, den jag
ansåg för en galenskap. Men jag har tänkt att
tidenna alliance, så onaturlig mellan privilegierade,
prester och frihetens och jemnlikhetens kämpar,
var så till vida rimlig, då den afser en gemen-
sam fiendes Ludvig Filips och hans dynastis stör-
tande, och då hvartdera partiet hoppas att efter
vunnen seger ensam skörda frukterna. Contra-
revolutionen, tror sig nemligen, genom sina huf-
vudmäns personliga ställning i samhället, genom
dessas närmaste och stundliga tillträde till den
tillämnade kungens person, och genom frem-
mande regenters bistånd, kunna fatta styret;
Republikanerna, åter, räkna på sin styrkas öfver-
lägsenhet öfver de andras; också sade några ro-
jalister, mindre sanguiniska än de andra, att så
snart saken är algjord skall man få se, att repu-
blikanerna slagta dem, utan krus. En för legiti-
mistpartiet kanske dödlig omständighet är oenig-
heten inom detsamma. En del äro nemligen ral-
lierade, d. v. s. sådane, som öfvergått på Ludvig
Filips sida; en annan är rädd och vill undvika
all öppen demonstration, medan en tredje hop
består af entbusiaster och bestämda karakterer.
Desse hafva vallfärdats hit för att skåda Henrik,
och som en förstärkning — ämnad att blända opi-
nionen och kanske pretendenten — hafva de med-
fört persorer af arbetsklassen och bönder, som
erbållit fri resa och 200 francs hvardera. Hem-
komna hafva de adliga legitimisterna ömsom for-
drat ömsom måst lemna explikationer hos stånds-
bröderna; och en mängd explikationer äro gif-
na — med värja och pistol. Ar det icke sam-
ma förryckta Donquichottism som år 1790, då
adeln ansåg den vanärad, som icke emigrerade!
— Naturligtvis bör jag nämna något om Henrik,
bertig af Bordeaux. Ansigtet är vackert, mildt
och intagande, med: en svag anstrykning af me-
lankoli; men det karakteristika draget af obe-
stämdhet (för att icke säga något sårande), som
tillhör Bourbonerne, saknas icke. Han påstås
likna Ludvig XVIII i dennes yngre år. Hans
olyckliga fall för några år sedan gör honom niå-
got haltande. Tili snille eller energi lär ej fin-
nas spår. Vänlighet, denna Bourbonernas, och
man kan-säga alla furstars, egenskap besitter pre-
tendenten, och har haft, sig till plåga, tillfällen
nog att visa den medelst leende och handtryck-
ning. Dessa tvänne stora regeringskrafter hafva
ieke eller förfelat sin verkan. Några beskedliga
Parisare, borgerligt folk, hvaribland äfven qvin-
nor, hafva snyftat af hänryckning, sedan prinsen
bedt dem sitta, tagit dem i hand etc., och —
nominatim — beställt 42 par stöflar af en sko-
makare bland dem. Chateaubriand och Berryer
voro de utmärktaste, tilläfventyrs de enda ut-
märkta, notabiliteter som hitkommo från Frank-
rike för att tillbedja. GC. skref ett afskedsbref
till bertigen, kanske det enda kloka den tjusande
fantaster skrifvit i sin lifstid; men det säges ju
att fånar återfå förståndet när döden nalkas. I
sitt bref förmanar han prinsen att, om ödet sätter
honom på en thron, draga nytta af sin familjs
dyrköpta erfarenhet och lyssna till tidens röst.
Prinsens svar — om han sjelf skrifvit det — gör
heder åt både hans hjerta och förstånd. Tyvärr
äga de ingen säkerhet att blifva rådande, om lyc-
kan gynnar honom: så är menskligheten beskaf-
fad! Hvad egentligen denza Londonsfärd af franska
legitimister skall betyda, vete Gud! Politisk plan
kan ingen förståndig lägga till grund: och o-
sämjan inom partiet vittnar att de klokare o-
gilla företaget. Det aterstiår således att gissa på
pura enthusiasmen, som gripit adepterna såsom
anden griper qväkarne — eller på en deraf upp-!
kommen yrsel, som drifver dem att konspirera
och försöka en contra-revolution.
Härmed öfvensstämma de, ehuru obetydliga, rö-
relser, som omtalas från Bretagne och Vendee,
vestående i motsträfviga konskriberades och löst
olks kringdrifvande i smärre hopar, som icke
sky att emellanåt vexla skott med gensdarme-
iet. Också förstärker regeringen trupperna der,
och ökar sin våksamhet på kusterna i Canalen:
len väntar något försök af Henrik V. Jag är
örvissad, att en legitimistisk revolutionsplan exi-
terar, ehuru svagt partiet än är inom landet.
Ven derföre är den baserad på yttre hjelp, till
n början hemlig. Men det stora vehiklet är
Rhengränsen och Ryssland, som gynnar pretenden-
en och underhandlar med Preussen om Venstra
Rhenstrandens afträdande till Henrik V; och så
itstyrd hoppas man att franska nationen skall
ned öppna armar emottaga honom Men hatet
ill de förra Bourbonerna och fruktan för deras
ystems återkomst med ättlingen äro för starka.
Jidare skulle Henrik V åter uppträda med den:
refärgade fanan — duglig som skylt — och ly-
ande löften. Här bade han en lång konferens
red en betydande Fransman, den jag icke vill
ämna. Då ban tog afsked af sina anbängare, slu-
ide han med Försynens beslut, och lät dermed
örstå, att han hyser förhoppning för framtiden.
Frankrike hafva sakerna hunnit sin vändpunkt.
furu hastigt eller långsamt de återgå i motsatt
stning mot hittills, kan ingen säga: i den punk-
n beror mycket på kung Ludvig Filips lifstid:
an är öfver 70 år gammal (Slutet följer.)
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
PR On