hiten. och nödgas dag och natt hålla sig på vallar
ne, så att släckningsmanskap saknas der det kun
de behöfvas. Men i folkrika städer, särdeles nä
ymnig tillgång finnes på vatten, kan man utal
svårighet hafva dylikt manskap i ordning att hin
dra eldens spridning. Behöfs det väl serskild
vitsordras, att detta är den sanna förklaringsgrun
den till bomhbardementers så ofta röjda overksam
het? Jag finner då ett sådant vitsord i den nys
ofvan anförda jurnalen af öfverste John Jones
vid belägringen af klostret St. Vincent i Salaman
ca. Engelska artilleristerna hade förvånats öfve
den obetydliga verkan deras haubitser och glö
dande kulor visade på denna wvidlyftiga byggnad
men förvåningen försvann, när de elter klostret
öfvergång inhemtade att garnisonen hade på e
enda nalt släckt aderton utbrott af vådeldar. —
Vid bombarderingen af Lille 1792 uppkommo elds
vådor i början, men upphörde sedan invånarn
hunnit organisera en släckningscorps. — Genon
noggrann tillsyn mot brand, biefvo två Enacelsk
bombardementer mot Havres overksamma 12759
Vauban skulle ansett en bombardering af Pari
för ganska betänklig; men Vaubans Paris, mer
dess ytterligt smala gator, utan vattenledninga
och pumpar, var i dessa hänseenden ganska olik
det nuvarande Paris. Vanligen göra bomharde
ringar i vår tid långt mera buller än skada. Un
der 80 dygns bombardering af Landau stupad
blott fem personer af borgerskapet; bombardemen
terna mot Lille, Thionville, Valenciennes voro e
heller mera mördande, i proportion till folk mäng
den; också märker man att fruntimmer och bar
i en belägrad stad snart vänja sig vid hela ovä
sendet och icke mera förskräckas deröfver.
(Slutet följer.)