VN SVA 00 VR RR
fästenas uppsättning, äga hvarken samma vigt el-
ler uttrycklighet.
Deremot förekommer emot fästena att Vauban
har alldeles utdömt dem. I sin afbondling om
försvarsverk säger han, att om garnisonen i en
stad är fördelad i skilda fästningsverk, som kun-
na intagas genom en mindre afdelning af beläig-
ringshären, så blir det möjligt att med en sva-
gare troppstyrka bemäktiga sig en stad, som för-
svaras al en vida talrikare besättning. :
Den fördel man lofvat oss af så många ruine-
rande förskansningar, den att skydda Psris emot
fiendens bomber, skulle icke kunna vinnas utan
genom fästenas förliggande på för stort afstånd från
staden; den skulle dessutom icke räcka lingre än
motståndstiden för ett enda fäste — sju till åtta
dygn på sin höjd.
Fästenas tillvaro skulle ålägga våra härförare
skyldigheten att inställa sig till deras försvar:
operalionslinien — Franska armeens återtågs-
linie — skulle vara gifven på förhand; trakten
kring Paris skulle blifva det oundvikliga slagfältet
i alla sådana krig, som börjats olyckligt, eller på
samma sätt som händt så många gånger redan,
vid det misslyckade försvaret af våra nordliga och
östliga gränser.
Då fästena ej äro öppna åt Paris, utan, i strid
med alla befästningskonstens reglor, vända sina
bastioner emot den stad de sägas ämnade att för-
svara, så skulle de, sedan de fallit i fiendens hän-
der, till en början blifva ett mäktigt vapen emot
hufvudstaden, och sedermera, efter dennas eröf-
ring, erbjuda ett förfärligt medel till förtryck.
Intagandet af fästena måste utöfva en högst
förderflig verkan på sinnesstämningen hos sjelfva
Tingmurens försvarare.
Utan svåra olägenheter skulle försvaret af fä-
stena ej kunna åläggas nationalgardet ensamt, e-
medan dess plats är inom ringmuren. Fästenas
tillvaro skulle således inom dem fjettra en delaf
den rörliga armåen. t
I händerna på en upprorisk liga — jag kallar
så, utan betänklighet, äfven en styrelse, som våld-
för lagarne — i händerna på.en upprorisk liga,
skulle de detacherade fästena förskaffa hägn åt
de dåligaste passioner och de ohyggligaste upp-
träden. .
Dessa fästen skulle göra statskupper lätta.
Men det gilves ingen styrelse, som ej, under
vissa omständigheter, har tänkt på dylika ytter-
ligbeter.
Bourbonernas äldre gren hade omtänksamt in-
fört i sin kartas 44 en grund för statskupper;
men den hann ej organisera den styrka, hvarför-
utan dylika djerfva företag måste stranda. Häi-
danefter skulle styrelsen ega styrkan, utan alt ega
grundlagspsragrafen — Det ena kan vara lika godt
som det andra. Men statsmyndigheter, sor kun-
na öfverträda lagen, vika alltför ofia för frestelsen.
Sådana voro redan 4833, sådana äro 4844 mi-
na noga öfvervägda betänkligheter emot de de-
tacherade fästena; tiden bar ej förändrat dem,
Jag anser mig derföre uppfylla en god medborga-
res, en redlig folkrepresentants pligt, när jag inom
representationen understödjer hvarje yrkande på
revisioa af lagen om befästandet af Paris, så vidt
den åsyftar s!brytandet af dessa föstens fulländ-
ning.
Jag byser den orubbliga öfvertygelsen,; att dessa
fösten skola förr eller sednare komma att ned-
brytas. Parisarne ha aldrig velat se kanoner
figtade mot deras böningar: och mot deras
barn; de vija det ej mera nu än förr. När
Bastiljen föll, den 44 Juli 1789, skedde det ej —
såsom månr;en inbillat sig — till följd af en obetänkt
nyck, ett anfall af blindt raseri. Om häfdateck-
narne en dag, i stället för att afskrifva hvarandras
gissningar, söka grunden för sina uppgifter ur verk-
liga urkunder, så skola de finna Bastiljens förstö-
ring antecknad aldrafrämst ibland de petitioner, som
hufvudstadens valmän öfverlemnade åt sina för-
sta representonter: Bailly, Tronchet, Sibyes m. fl.
Samma slars ovilja fann snart efteråt tillfälle, att
framträda öppet i anledning al farhågorna för
Montmartres betästning. Vid några raseringar, som
der egde rum, i ändamål ati göra bergets väder-
qvarnar mera tillgängliga för vinden, misstänktes,
att mean ville vinna plats för ett artilleri, och jäs-
ningen i Paris hlef så allmän och botande, att
Municipalit tets kungörelser endast med ytterstal
möda lyckades besvärja den annalkande stormen.
Vedervilja för fästen, som vända sina kanoner
mot Paris, är alltså ingen ny känsla, icke något
alster för dagen af en systematiskt småaktig op-
osition. Den tröffas också öfverallt, inom alla
stånd och klasser: hos anhängarne af de annars
mest skilda politiska åsigter: på alla bänkar inom
vår representations begge kamrar. Det är väl
sannt, att somliga tänka företrädesvis på det för-
derfliga bruk, som en utländsk fiende skulle kunna
göra af et artilleri från hundra bastioner, under
det att andra, som föreställa sig denna förfärliga
vapenmakt i bänderna på någon oförsonlig faktion,
med fasa beräkna de förödelser, som den skulle
kunna utbreda kring stadens alla delar, och ännu
andra se i dessa fästen de förr eller sednare bruk-
bara medier, att omstörta vår frihet och förlama i
vår statsförfattnings lifskraft. Men det är imed-
lertid lätt visadt, alt dessa åsigter träffas hos våra.
utmärktaste män, och att det icke är blow på!
kamrarnes yitersta venstra sida, som de uppen-!:
bara sig. Se här t ex. ett paranföranden afl!
Chateaubriand och Lamarline:
Vi känna ejn — sade Chateaubr:and 1840 —I
vom vid förslaget att omgifva Paris med deta
om OO RAR lå KFå nåpra för,