trädde den gamla grefven i Julias kammare. Hans
anletsdrag voro dystrare än någonsin.
— Jag bringar er en sorgepost, min dotter.
sade han, sedan han kysst grefvinnan på pannan.
En af edra varmaste beundrare har i går skiljts
från Oss.
— Huru? utropade Julia öfverraskad. Hyppo-
lit af Este?
— Dog i går efter långsama plågor! Trupper-
nes inskeppande är kontramanderadt, tåget till
Tunis är uppgilvet.
— Är det möjligt! kardinalen, den lefnadsfriske,
glade mannen?
— Är död, fortfor guvernören. Hans död var
dessutom åtföljd af högst ovanliga omständig-
heter. N
— 0 min Gud! Berätta mig dessa, vördade
herre! Han var förr min bästa vän och beskyd-
dare.
— Man påstår att han blifvit förgifven, sade
grefven, dystert stirrande framför sig.
— 0, det vore rysligt! utropade grefvisnan.
— Ja, min dotter, det vore förfärligt, i syn-
nerhet om mina aningar skulle vara grundade,
sade den gamle. Såsom man hviskat mig i örat,
skall han insjuknat sedan han ätit några förgifta-
de oranger om morgonen efter sin ankomst till
hären. ,
— Omöjligt! sade grefvinnan lifligt. Han skret
mig samma dag till, att orangerna, som han er-
höll af mig, vederqvickt honom efter ansträng-
ningarna under dagens hetta.
— Riktigt, sade grefven. Det skulle just vara
af dessa oranger. — Kan ni påminna er, tillade
ban hastigt, hvars händer de passerat?
— Ingen annan menniskas än mina! Just som
Jag nedtagit dem från mitt favoritträd, lät jag
bära in dem i min kammare och utvälja de skö-
naste för kardinalen. Jag var närvarande vid allt.
— Då är det omöjligt; ingen förgiftning kan