bjerta är uppfyldt. Nu signora, fortfor ban efte
en paus, med mera fattning, skall ni få afgöra
hvilken som talat sanning, jag eller Beatrice. Jag
ber er, tag er kappa och följ mig.
— Hvarthän vill ni föra mig? frågade Julia
— Till normanniska tornet, svarade riddaren.
— Och der? Hvad skall jag der? frågade den
förra.
— Öfvertyga er hvem som talat sanning.
— Men Vespasiano bad mig att jag aldrig
skulle beträda denna del af slottet, sade grefvin-
nan, dröjande.
— Jag tar på mig allt ansvar, om det ocksi
skulle kosta mitt lif, svarade Landolina.
— Nej, för min skull skall ni icke våga er :
någon fara, sade Julia.
— Inte! utropade riddaren och fattade Julia:
hand, den han passioneradt tryckte till sina läp
par. O, himmelska! ädla, förlåt! sade han, half
förvirrad, men jag påstår att få rättfärdiga mig
Om vi äro försigtiga och ni tiger för alla, så äl
ingen fara för handen.
Det behöfdes icke mycket öfvertalande å rid
darens sida, för att förmå grefvinnan antaga han
förslag. Om också icke de omständigheter, hvil
ka Landolina omnämnde, funnits, så intresserad
henne likväl det bhbemlighetsfulla normannisk
tornet utomordentlist, der det reste sig, tyst oc
öde, midt emot hennes egen våning, på knapp
femtio stegs afstånd. Det tycktes vara belt oc
hållet obebodt och liknade om dagen ett slag
grafmonument. Helt olika föreföll det nattetic
Ofta skimrade endast ett svagt, hemlighetsfull
ljus derifrån: men stundom lyste det i alla vå
ningarna och det såg ut som en mängd menni
skor varit församlade der, ehuru Julia visste
att utom Vespasiano och Landolina samt tvänn
förtrogne tjenare, ingen, utan att passera stor
uppgången, och. med detsamma blifva bemärkt 2
de öfriga inbyggarne i slottet, kunde komma i!
i tornet, som nere vid marken icke egde någo)