or — ——— — ——O OR RER RR
des henne. Den kriiske kardinalen sade henne
efter sin vana tusende smickrande saker, Ariosto
och Moza sporrade sina pegaser och fabricerade
splitter nya canzoner och sonetter, Vespasiano var
gladare än vanligt och hans artighet och galanteri
tilltozo dag från dag, till och med den gamle
kärfve guvernören uttömde sig i allehanda galan-
terier till sin förtjusande sonhustru. Landolina
var den ende tystlåtne: men grefvinnans blick
mötte mången gång förstulet riddarens lågande ö-
ga, som girigt syntes vilja sluka den unga sköna
fruns behag. Andtligen kom den dag då kardina-
len skulle begifva sig till kusten. Vespasiano ha-
de, för att ölverraska honom, genom en oväntad
tillställning låtit eklärera Norrmardiska tornet,
och man kunde verkligen icke se något mera im-
posant, än aftonen före afresan, då, på en gifven
signal, tornets plattform visade sig som en jätte-
stor, i luften sväfvande krans af eld, under det
tusendetals vaxijus brunno i slottslönstren.
I det inre af byggnaden, och just i grefvinnans
rum, gick det icke mindre trefligt till. Ett af-
skedskalas var anrättadt med så mycken prakt,
som den tiden var möjligt. Man hade just rest
eig från bordet, en liflig musik skallade, gästerna
hvimlade om hvarandra. Närmast kring Julia
hade en brokig krets af herrar och damer bildat
sig. I midten stod en man af omkring 50 år
med gulsktig by, snilleblixtrande ögon och en svart
sammetsdrägt. Han reciterade, eller snarare, han
talade till hälften och sjöng till hälften några frag-
menter ur Orlando Furioson. Då han slutat,
skallade lifliga evvivas rundt omkring; endast en
högljudd, af vinet rörd, stämma utropade: