drift och hog för arbete hos ungdomen alltför litet
svarade mot dess behof af beggedera uti vårt land,
(sid. 48). Afund och öfvermod mellan lärjungarne
böra mycket mera ega rum uti en skola, der klass-
jäsning begagnas, hvarest de skickligare eller flitigare
lärjungarne, å ena sidan, icke se sig komma fortare,
oaktadt deras större duglighet eller arbetsamhet, och
hvarest de mindre begåfvade icke heller se sig åt-
njuta tillbörlig rättvisa för deras partiella färdighe-
ter, än i den ämneläsningsskola, hvarest hvarje lär-
juoge värderas efter sin förtjenst i hvarje ämne, och
ömsom är sina kamraters undervisare eller lärjunge,
allt efter som han i olika ämnen står före eller efter
dem (sid. 39). Detta betänkande är till Konungen
ingifvet. — Hörom ett profstycke ur Biskop Agardhs
reservation: Likasom klassindelningen är grundad på
en falsk åsigt af menniskonaturens intelektuella sida,
är den det ännu mera af dess moraliska. Det kan
ej betviflas, att underyjspingssättet, såsom saknande
den lifvande principen i all underVisning, tenderar
att åstadkomma hos barnet likgiltiShet lika mycket
gör hedern, som för yanhedern, förakt för större för-
tjenster är ens Cona, hat till skolan och en deraf
naturlist härflytande likgiltighet för sina lärare, en
sinnesstämning, som, om den fullt får rota sig, vis-
serlige? skall förstöra äfven de bästa moraliska an-
1ag,. — Att flyttning icke beror endast af vitsordad
kunskan, har jag nyss ofvan bevisat, med skollagen i
hand, då dertill blott fordras de flesta, icke alla lä-
rares bifall. Jag tillägger att skollagen (Sect. 4. Kap.
4, 8 8) äfven gör flyttningen beroende af lärjungar-
nes mängd,. Att väld och konsideratiorer måste
uppkomma, då flyttning icke beror endast af kun-
skap, följer så uppenbart af sakens natur, att man
väl icke behöfver uppgifva någon viss skola, der det
inträffar. — I afseende på bristande skoltukt har jag
antagit den som ett faktum, kändt af alla som ge-
nomgätt våra allmänna skolor, men jag bar afhållit
mig från att måla den med de bjerta färger, som
den ,utmärkte mannen Rektor Boivie gjort, sjelf
lärare vid en skola, som anses vara en bland de bä-
sta. Han säger: Genom dessa upprepade och med
framgång krönta försök (— nemligen att afgå från
skolan —) uträttas så mycket, att all tukt och allt
allvar i ungdomens behandling måste försvinna. Vå-
gar (hör!) en lärare tilltala en yngling antingen för
oordentlig lefnad eller försumlighet i studier, så får
han bereda sig på, att den tilltalade genast lemnar
läroverket .... Lärarnes befattning, som annars
skänker så många tillfällen och anledningar till glädje,
måste bli tröttande för dem, då de icke mötas af lär-
jungarnes kärlek och tillgifvenhet, eller då ställnin-
garne äro sådana, att det är svårt, om ej omöjligt,
att vinna och bibehålla tillgifvenhet utan uppoffring
af nödigt allvar. Lärjungarne å sin sida blifva trump-
ne, tredskne och uppstudsigen .... Månne icke
sjelfva tidsandan med sitt dåliga rykte hufvudsakli-
gen härrörer af den efterlåtenhet, hvarmed ungdo-
mens fel och utbrott af okynne måste öfverses i sko-
lor och gymnasier (hör!) likasom de öfverses i föräl-
drahusen, .... Om det också skulle lyckas att,
oaktadt ungdomens ständiga försök att göra sin vilja
till lag, bibehålla ett sken af disciplin; så måste man
dock eftergifva mycket af det allvar, bvarmed stu-
dierna drifvaso. (hör! hör!) — Göras oss flera vitt-
nen beho!?,
Rörande den af insändaren mot svenska folket
utkastade förebråelsen, att ej förstå inskrifterna
på sina största konungars stoder, säger Hr Haze-
lius:
VEtt märkvärdiet prof å förvridna åsigter från den
sida, som jag ville kalla den falska lärdomens; är
att den med hån förebrår medborgare, att de icke
kunna to!ka iaskriften på sin störste konungs bild-
stod, i stället för att med mig beklaga den falska
lärdomens välde, hvilket till denna dag varit så mäk-
tigt, att inskriften på våre konungars bildstoder är på
ett språk, som den största mängden af medborgare
icke förstå. Man skulle tro Gustaf I varit Latinar-
nes konung! Gamla uppgräfda minnesvårdar, med la-
tinska inskrifter, bruka åt våra forntidsforskare ut-
visa, hurn långt Romare-väldet sträckte sig. I fall,
om tusende år, då våra stoder fallit, kultur ännu
finnes uti Europa, skola dessa inskrifter välicke vilse-
leda forskare att tro Rom öfver oss herrskat, men
våra stoders årtal skola vägleda dem huru länge den
falska lärdomen här fört spiran och kunnat nedtrycka
ett folks ädlaste fosterländska känslor. — Får man
på Romarnes hjeltestoder se grekiska inskrifter? El-
ler på Grekornes egyptiska? Nej. Forntiden var äkta
klassisk. Derföre satte den det fosterländska främst.
Vi äro ap-ktassiske: derföre göra vi tvertom.
pJag tror verkligen att icke så liten kunskap om
forntidens kultur kan finnas, äfven om man icke på
grundspråket kan läsa dess författare, och vet icke
hvarföre detta bekännande skulle lända mig till mera
vetenskaplig mehn eller mera bevisa min ytlighet, än
det anses förminska anseendet hos den förnämste
och snilrivaste af det gamla skolsystemets förfäk-
tare, att anföra yttranden af Aristoteles på latin,
emedan han säger sig ej kunna läsa de grekiske
filosoferne på grundspråket (Bihang till Odalmannen
s. 440). Icke utan märkvärdighet är att de, som öf-
verdrifva de klassiska studiernas värde, behandla med
sådant lit:erärt förakt dem, som icke känna gamla
språk, anse dem för fribytare, snapphanar eller annat
löst folk — gens sens aveu — på detlitterärastrids-
fältet — under det den utmärktaste af dem får be-
känna sig sakna kunskap på grundspråket om den
utan all j;mnförelse märkvärdigaste och rikaste delen
af den klassiska forntidens litteratur — den helle-
niska, hvilken. enligt allas deras vitsord; som kunnat
anställa jemnförelse, eger i episkt, dramatiskt, lyriskt,
förmadar Havreddin Barbarossa är starkare än