TEATER.
FRU GELHAARS RECETT.
Vid denna representation gåfvos tvenne operet-
1er, nemligen för första gången Fiskarstuganp,
original, så till text som musik, i en akt, och!
Marie eler Bröllopsfesten, i 3 akter af Herold:
mellan pjeserna sjöngo Mil Lind och He Bel
letti en duo ur operan Don Pasquale, af Do-
nizetti. -— Mot denna repertoir kan man an-
märka. alt den egentligen bestod af småsaker,
som tillsammans ej qvarlemnade något blivande
intryck, ej frambringade någon totalverkan —
grundstenen saknades, som, skulle gifva hållning
och fasthet åt det hela. Aitminstone hade man
före pjeserna kunnat uppföra ett instrumental-
verk af någon klassisk författare, hvarigenom re-
presentationen blifvit något mera än ett blott tids-
fördrif.
Innehållet af den första pjesen, hvars handling
föregår i Sverige, är i korthet följande: i
Olof, en gammal bederlig fiskare, lefver, sedan
döden frånryckt horor hans bustru, i stilla ens-;
lighet uti sin koja vid hafsstranden; en dotter,
hans enda barn, har blifvit förförd af hans egen-
domsherre och kort derefter dött a! sorg. För-
föraren toz imedlertid vård om det barn, hvilket
hon efterleronade, men detta — en son — för-
lorades plötsligen på något ej närmare uppzifvet
sätt; han! bade framdeles tagit kosan till Italien
och der egnat sig åt målarekonsten, samt antagitj
namnet Leonhard Dahl. På en kostymbal hade
en ung flicka, klädd i vingåkersdrägt, ådragit sig
hans uppmärksamhet, hvilken snart öfvergick till
käriek, och äfven hon kände ett lifligt deltagande
för den unge konstnären, hvilket i början blifvit
väckt cenom de vemodiga minsen, dem hans
sång framkaliat hos henne: hon hörde ner
sin favoritmelodi: och jungfrun hon skulle sig
till ottesången gå sjungas af en intagande mans-
stämma i en af Italiens romantiska dalar. Dock
blir bekantskapen hastigt afbruten genom flickans
och hennes: faders plötsliga återresa, och den för-
tviflade älskaren har så mycket mindre bopp att
återse sir utvalda, som han är fu! lkomligen okun-
nig om familjens namn och förhållanden; äfven
kan ingen lemna honom upplysning härom. MHär-
igenom blir han svårmodig till sinnes och trifves
ej längre uti Italien; han återvänder till hemlan-
det och väljer till vistelseort en fiskarkoja, hvars
romantiska läge fängslat hans intresse. Att äga-
ren till denna är hans morfader, Olof, fatler af
sig sjelft, eburu naturligtvis ingen af de båda an-
förvandterna igenkänna hvarandra. Här börjar
styckets handling. — Det är en hemsk åsknatt.
En förnäm resande, baron von Norden med sin
dotter Clara — som är identisk med vingåkers:
flickan på kostymbalen — tvingas af ovädret att
söka sin tillflykt i fiskarstugan. Samtalet faller
på södern och dess mildare fatur, och Clara,
hvars tankar ännu ständigt sysselsätta six med
Leonhard, sjunger den bekanta romansen, som ut-
gör ett slars osynligt samband mellan dem båda.
Baronen inlåter sig sedermera i ett samtal med
Olof, hvaraf åhöraren inbemtar, att baranen är
broder till den numera aflidne egendomsherren,
och baronen sjelf, som i anseende till sina utrikes
resor, är obekant för Olof, får del af den aflid-
nes i lifstiden begångna synder. Bestört säröf-
ver lofvar ban Olof att godtgöra hans lidande så
godt han förmår. — Undere en. följande scen, då
baronen gått ut att bestyra om afresan, anmärker
fiskaren Claras stora likhet med ett porträtt, som
Leonhard målat ur minnet, och hvi!ket står för-
hänzdt på staffletten; han afsöljer det nu, och
Clara, igenkännande sin egen bild, i vingåkers-
drägien, gissar litt till upphofsmannen. Då denne
just i detsamma höres komma, skyndar Clara att
dölja sis bakom porträttet (soma, i förbigående
saedt, ej gifver något serdeles högt begrepp om
den unge artistens konstfärdighet). Leonhard, som
just slutat sin nattlica hvila, inkommer också,
och anmärker, att han i drömmen tyckt sig för-
nimma den välbekanta visan, hvaraf han tar sig
anledning att sjunga en aria, hvari samma visa är
inflätad. Tillika inträder en fiskarzosse — Pelle
— och berättar huru minga förskräckelser han
utstått under natten, dem han jemväl skildrar uti
en sång. Ciara, som hastigt framkommer bakom
porträttet, ökar dem härigenom med ännu en,
och Leonhard, som genast igenkänner sin förlo-
rade skatt, vet ej buruvida han får tro sina ögon.
Den närmaste följden häraf är en qvartett, hvari
intressenterna skildra sina ohka känslor. Efter
dess slut bar Leonbard ingenting angelägnare, än
att genast utbe sig Claras hand. Baronen, som
inträder i detsamma, finner dock ej skäl att härå
fästa något afseende, utan vill aflägsna sig med
sin dotter, då Pelle framlemnar ett bref från den
aflidne egendomsherren till baronen, hvilket han
erhållit för att befordra, och hvari den hädan-
gångne aflägger sin syndabekännelse och uppgif-
ver, att hans försvunne son innehade en rinz med
familjvapnet uti, på hvilken han kunde igenkän-
nas. Baronen vill genast foga anstalt om nödiga
efterforskningar, då han blir varse en ring på Le-
onhards finzer, hvilken vid närmare påseende just
befinnes vara rinzen questionis och sålunda helt
oförmodadt ådagalägger Leonbards identitet med
den förlorade sonen — och nu fogar sig allt ef-
ter önskan,
Såsom dramatisk produkt är denna libretto vis-