om dygd OCH SCUIHRUCL Nov Uv UPP 80
ga, rätta, till och med stympa sig derefter, ehuru
tillfällig, konventionell, ensidig, inskränkt och nå-
gon gång rent befängd en utsaga i reglementet
ock må vara: Själsmoralisterne, deremot, som vis-
serligen tillstå, att en hel mängd lägre, yttre för
hållanden gifvas i verlden, de der ej kuana ord-
nas menniskor emellan utan medelst uppgjorda
tillfälliga föreskrifter, kontrakter och stadgar, vilja
dock derifrån hafva undantaget sådant, som an-
går menniskans högre, inre, andliga och egentli-
gen sedliga lif, hvars riktande till det goda, rätta
och sköna då i stället måste bestämmas genom
inflytelsen af en sund och verksam uppfostran.
De sätta således anden ofvanom de jordiska reg-
lementerna, och hänvisa dess hufvudsakliga kor-
rektiv till gebitet af folkundervisning, mennisko-
förbättring. För att tala bibliskt, ser man tydii-
gen deras system såsom slutmål gå ut på, att
omsider få lagen ,inskrifven i menniskornas hjer-
tanp, bvarföre de ock ej vilja, att lagen skall
innefatta annat, än uttrycket af det i Guds ska-
pelse såsom sannt grundade. För att tala socialt,
innebär deras system, att, småningom och istort ta-
get, Uppfostran skall gå att intaga Brollmålslagar-
nas rum; och Civil-lagen, såsom omfattande helal.
omfånget af menniskans yttre, konventionella sam-
hällsförhållanden, rättas, ordnas, förnyas efter ti-
dehvarfvets inre mening och lynne, samt sålunda
alltid qvarstå, ehuru progredierande till förenk-
ling. .
Likasom i Tyskland, Frankrike och England
har i Sverige, som man vet, på sednare tider det
glädjande inträffat, att romanlitteraturen blifvit
bearbetad ej blott af manliga händer, utan lika-
ledes af flere qvinliga talenter. Vinsten häraf
är icke endast den subjektiva, att qvinnan sjelf,
såsom sådan, eröfrat plats på en bana, dit ben-
nes naturliga snille leder henne lika mycket som
mannen, der han bar snille; utan tillika det ob-
jektiva gagn för konsten, filosofien och moralen,
att man får se dessas ämnen behandlade i den
egna dager, hvari qvinnohbjertat förnimmer verl-
den. Man må icke tro, att saker alltid äro de-
samma, för att de yttras med ungefär samma
sallser. Den färg, hvari skribenten framställer.
dem, blir stundom det afgörande, tvärtemot satt-
serna. Denna hemligtet är särdeles qvinnans. Att
läsa hvad hon skrifver, är derföre så intressant,:
mindre för hvad hon sagt, an för de karakteristi-
ska veck, hennes ande —uvll stor skillnad från
mannens — lagt sig sjelf uti, under skildringen.
Att fruntimmer uppträda som skalder, skriben-
ter, artister, kan icke kallas någon nyhet. Indien,
Persien, Arabien hafva visat det. I Grekland stod
Corinna vid sidan af Pindaros. Det är sant, att
vi icke veta att nämna någon rätt stor författarinna
på latin; ehuru några anledningar, att sådana fun-
nits, väl kunna igenfinnas hos Horatius, för att
ej tala om Petronius. Huru många har deremot
icke den nysre tiden att uppräkna, i Tyskland ända
till den etheriska grefvinnan Hahn-Hahn: i Eng-
land till och med grefvinnan Blessington, Miss
Martineau och Bulwers f. d. maka: i Frankrike,
utom andra, Georges Sand (Dudevant). Somlige
kalla deras böcker giftiga, andre förträffliga: hvil-
ket mindre beror på hvad de skrifvit, än på de
systemers synpunkt, hvarur man bedömer dem.
Hos oss hafva två eller tre skriftställarinnor
varit utmärkt produktiva. Hvar och en känner
Kusinförfattarinnans och Fredrika Bremers arbe-
ten. Under skildrandet af hvardagliga händelser,
än i det högre, än i det lägre lifvet, bafva deras
romaner småningom allt mer, både till planens
syfte och hbjeltarnes uttalade maximer, kommit
in på banan af tidehvarfvets stora tendemsfrågor.
Begge lära, efter hvad som synes af flera åter-
kommande anspelningar i deras skrifter, härtill
vid sina tillfällen blifvit föranledde genom intres-
set att teckna motstycken till bilder, som förfat-
taren af Törnrosens bok framställt. Detta vexe!-
förhållande är icke blott i litterär mening fördel-
aktigt, utan förtjenar att ses, med särskildt afse-
ende på de tvenne olika prinecipfrågor, rörande
det Ondas och Olyckligas behandling i verlden,
hvarom ofvanföre varit taladt. Kusinförfattarin-
nan omattar det äldre systemet, Paragrafmoralen:
vi veta icke visst, om hon gör det affullt hjerta;
men hon låter sina romaner uttala sig i den ten-
densen, att om ett ondt, eit olyckligt, ett miss-
tag eller brott tilldragit sig, så har det att per-
petuera sig till ständig, ofta till stigande olycka.
Det är deremot Själsmoralen eller det nyare sy-
stemet för det ondas behandling, bestående i utrot-
ning deraf, genom förbättring till andlig helsa, som
man vet Törnrosförfattaren något skarpt hafva ut-
talat; och emot hvilken kusinförfattarinnan således
satt sig i opposition, för så vidt bennes yttrade
maximer tala, men mindre genom den utgång,
hon iåter händelserna få, hvilka merendels alltid
aflöpa i Törnrosförfattarens sens. Fredrika Bre-
mer önskar hålla medelvägen emellan paragrafmoral
och själsmoral. Om man vill kalla törnrosorna och
kusinerna för sjelfva de begge hvarann motsatta
polerna, hvilket man i visst fall kan, så bilda
Fr. Bremers arbeten ett slags eqvator dem emel-
lan. Hon gör väl någongång ett utfall till para-
grafmoralens fördel; men till det inre lif, hennes
teckningar egentligen afspegla, står hon ganska
nära törnrosornas sida. Hvad som gifver vexel-
förhållandet emellan alla tre en så god karakter,
är följaktligen, att det aldrig urartat till polemik
or Klä tär idhöernas räknino