herrar Bravander, Rutschenfelt 0. a.y är det slut ligen en öfverste Brenner, far för fem barn, mel nu enkling, som genom sitt lynnes upphöjda vär me och ädelhet mest behagar Sofia sjelf... Brenne blir också kär i henne, och förklarar sig flera gånger Sofia håller mycket af honom, men vill icke gift sig med honom. Brenners sorg öfver hennes vä gran går stundom nära förtviflan, och en tid a tvungen skilsmessa uppstår dem emellan. Me snart återtar bjertat sin rätt; Brenner visar si ånyo, och den innerligaste samklang uppstår Likväl framhärdar Sofia i sitt oryggliga beslut att icke knyta äktenskap. Rörande äro vissa de lar af berättelsens slut, der Sofia går hem til den fattige Brenners bus (han var beredd på at för flere år, kanske för alltid, resa bort på er sjöexpedition). Hon kommer der i sällskap mec alla hans små älskvärda barn, och besluter, af kär lek til Brenner sjelf, blifva deras ömma vårda. rinna, uppfostrarinna, moder. Brenner, som varit ute vid Sofias anländande, ser henne vid sin hemkomst med undran och förtjusning midt i kretsen af sina små. Sofia faller i Birenners armar Hon gifter sig likväl icke med honom. Och när vid bokens slut Brenner reser bort till Medelhafvet, vet man ännu på sista sidan icke, om han kommer igen, än mindre om fröken Sofia nånsin blir hans hustru; ehuru man, för att döma af alla hennes reflexioner öfver detta ämne, är berättigad att anse detta verkligen aldrig blifva utaf. Såsom fröken Sofia är styckets hufvudperson och förf:nan derjemte, i fall läsaren ej bedrager sig, låtit henne uttala många af sina egna innersta åsigter, så kunna vi af Sofias yttranden inhemta hela Dagbokens bufvudtanke. Denna uttalar sig klart nog öfverallt, men är sid. 227 koncentrerad i följande ord: Jag (Sofia) fruktar Aktenskapet, fruktar det förtryck, det dunkla, djupa lidande, som så ofta alstras al den ena menniskans makt öfver den andra. Jag har så mycket sett deraf. Förf:nan har tydlisen för afsigt framställningen af den tanken, att Qvinnan, äfven utan att vara gift, må kunna ega någon betydelse i samhället, samt att ej hela hennes bana skall behöfva inskränkas till den omständigheten, att utgöra bihanget till någon man, som visserligen genom en lyckträff kan råka vara en god, hygglig och förnuftig menniska, men likaväl genom samma oförutseeliga händelse kan vara motsattsen, utan att hon, oaktadt vunnet prof och bevis på det sednare, skall kunna räddas. Dagboken besitter derföre sin stora läsvärdhet, emedan den är egnad att rena och stärka opinionerna åt dessa håll, samt inskränka eller åtminstone mildra männens alltför höga tanke om deras oumbärlighet för -qvinnan, om deras nöd vändichet för möjligheten af hela hennes existens på jorden. Boken undgår icke derföre, att göra den maskulina delen af vårt slägte all vederbörlig rättvisa; den vill blott äfven åt den feminina anvisa en plats, der densamma med verksamhet, ära och glädje tillika kan bibehålla sitt oberoende. Ungefär detta thema är det, som — jemte åtskillisa andra, lika lärorika — behandlas theoretiskt på talrika ställen, och praktiskt genom det slut emellan Sofia och Brenner, vi ofvanföre omtalat; likasom de partier, hvilka teckningen i öfrigt skildrar såsom fullbordade, framställas mer eller mindre olyckliga. Dagboksförf:nan vänder sig med sina tankar hvarken uteslutande till karlarne eller qvinnorna, utan till beggedera. Jag vet (säger hon under den 40 Febr.), jag vet äfven, att det rätt oita är qvinnan, som är orsaken till olyckan i ett äktenskap; jag vet, att mången hustru är för sin man såsom ett Ilefvande skoskaf, och till alla elaka bustrurs förskräckelse och varning vill jag bär uppskrifva hvad som häromdagen tilldrog sig i mitt grannskap. En ung, redlig, flitig och genom sin flit väl bergad man, med hustru och tre små barn, tog för några dagar sedan in arsenik. .Under de förfärliga verkningarne häraf ville hustrun I sin ångest gifva honom söt mjölk att dricka. Men han sköt henne ifrån sig, sägande: låt mig dö i fred! Du har under dessa åren ätit på mig, som rost på jern; jag kan icke mera lefva. Men hustrun lemnade honom ej i sista stunden :fred, atan öfverhopade honom. med förebråelser, frågande: tycker du ej, att du gjort engrufligsynd mot mig och mina stackars barn? Du har: så velat ha det! svarade han stelt och dog. -Hör på det, mina fruar! säger fröken Sofia; men tilägger: Icke dess mindre, mine herrar! är det visst, tt det lidande jag sett inom äktenskapet, förnämigast kommit genom er; och derföre vill jag ej aga en herre och vill icke blifva en fru. Och fortfor hon) skall jag väl derföre lefva mind-e agnlig för samhället? Dårskap och dårars tro! Vän, slägting, medborgarinna — — ädla namn och värf! OO, den som kunde rätt uppfylla dem! hh dh I oo oo . ee ee FA RK MM I Ro a re ov a