herrar Bravander, Rutschenfelt 0. a.y är det slut
ligen en öfverste Brenner, far för fem barn, mel
nu enkling, som genom sitt lynnes upphöjda vär
me och ädelhet mest behagar Sofia sjelf... Brenne
blir också kär i henne, och förklarar sig flera gånger
Sofia håller mycket af honom, men vill icke gift
sig med honom. Brenners sorg öfver hennes vä
gran går stundom nära förtviflan, och en tid a
tvungen skilsmessa uppstår dem emellan. Me
snart återtar bjertat sin rätt; Brenner visar si
ånyo, och den innerligaste samklang uppstår
Likväl framhärdar Sofia i sitt oryggliga beslut
att icke knyta äktenskap. Rörande äro vissa de
lar af berättelsens slut, der Sofia går hem til
den fattige Brenners bus (han var beredd på at
för flere år, kanske för alltid, resa bort på er
sjöexpedition). Hon kommer der i sällskap mec
alla hans små älskvärda barn, och besluter, af kär
lek til Brenner sjelf, blifva deras ömma vårda.
rinna, uppfostrarinna, moder. Brenner, som varit
ute vid Sofias anländande, ser henne vid sin hem-
komst med undran och förtjusning midt i kret-
sen af sina små. Sofia faller i Birenners armar
Hon gifter sig likväl icke med honom. Och när
vid bokens slut Brenner reser bort till Medelhaf-
vet, vet man ännu på sista sidan icke, om han
kommer igen, än mindre om fröken Sofia nånsin
blir hans hustru; ehuru man, för att döma af alla
hennes reflexioner öfver detta ämne, är berättigad
att anse detta verkligen aldrig blifva utaf.
Såsom fröken Sofia är styckets hufvudperson
och förf:nan derjemte, i fall läsaren ej bedrager sig,
låtit henne uttala många af sina egna innersta å-
sigter, så kunna vi af Sofias yttranden inhemta
hela Dagbokens bufvudtanke. Denna uttalar sig
klart nog öfverallt, men är sid. 227 koncentrerad
i följande ord: Jag (Sofia) fruktar Aktenskapet,
fruktar det förtryck, det dunkla, djupa lidande,
som så ofta alstras al den ena menniskans makt
öfver den andra. Jag har så mycket sett deraf.
Förf:nan har tydlisen för afsigt framställningen af
den tanken, att Qvinnan, äfven utan att vara gift,
må kunna ega någon betydelse i samhället, samt
att ej hela hennes bana skall behöfva inskränkas
till den omständigheten, att utgöra bihanget till
någon man, som visserligen genom en lyckträff
kan råka vara en god, hygglig och förnuftig men-
niska, men likaväl genom samma oförutseeliga
händelse kan vara motsattsen, utan att hon, oak-
tadt vunnet prof och bevis på det sednare, skall
kunna räddas. Dagboken besitter derföre sin stora
läsvärdhet, emedan den är egnad att rena och
stärka opinionerna åt dessa håll, samt inskränka
eller åtminstone mildra männens alltför höga tanke
om deras oumbärlighet för -qvinnan, om deras
nöd vändichet för möjligheten af hela hennes exi-
stens på jorden. Boken undgår icke derföre, att
göra den maskulina delen af vårt slägte all ve-
derbörlig rättvisa; den vill blott äfven åt den fe-
minina anvisa en plats, der densamma med verk-
samhet, ära och glädje tillika kan bibehålla sitt
oberoende. Ungefär detta thema är det, som —
jemte åtskillisa andra, lika lärorika — behandlas
theoretiskt på talrika ställen, och praktiskt genom
det slut emellan Sofia och Brenner, vi ofvanföre
omtalat; likasom de partier, hvilka teckningen i
öfrigt skildrar såsom fullbordade, framställas mer
eller mindre olyckliga.
Dagboksförf:nan vänder sig med sina tankar
hvarken uteslutande till karlarne eller qvinnorna,
utan till beggedera. Jag vet (säger hon under
den 40 Febr.), jag vet äfven, att det rätt oita är
qvinnan, som är orsaken till olyckan i ett äkten-
skap; jag vet, att mången hustru är för sin man
såsom ett Ilefvande skoskaf, och till alla elaka
bustrurs förskräckelse och varning vill jag bär
uppskrifva hvad som häromdagen tilldrog sig i
mitt grannskap. En ung, redlig, flitig och genom
sin flit väl bergad man, med hustru och tre små
barn, tog för några dagar sedan in arsenik. .- Un-
der de förfärliga verkningarne häraf ville hustrun
I sin ångest gifva honom söt mjölk att dricka.
Men han sköt henne ifrån sig, sägande: låt mig
dö i fred! Du har under dessa åren ätit på mig,
som rost på jern; jag kan icke mera lefva. Men
hustrun lemnade honom ej i sista stunden :fred,
atan öfverhopade honom. med förebråelser, frå-
gande: tycker du ej, att du gjort engrufligsynd
mot mig och mina stackars barn? Du har: så
velat ha det! svarade han stelt och dog. -Hör
på det, mina fruar! säger fröken Sofia; men til-
ägger:
Icke dess mindre, mine herrar! är det visst,
tt det lidande jag sett inom äktenskapet, förnäm-
igast kommit genom er; och derföre vill jag ej
aga en herre och vill icke blifva en fru. Och
fortfor hon) skall jag väl derföre lefva mind-e
agnlig för samhället? Dårskap och dårars tro!
Vän, slägting, medborgarinna — — ädla namn och
värf! OO, den som kunde rätt uppfylla dem!
hh dh I oo oo . ee - ee
FA RK MM I Ro
a re ov a