sla, och besluta på en tid icke talas vid. Den påläö detta sätt undertryckta elden vinner endast destola större styrka. Likväl kommer den aldrig till nå-!c got fysiskt etbrott. Gunnar går allt flitigare tillls flaskan, och svärmar, så ofta han kan, i skogen och på :jön. Elin blir en läserska, icke af detlh slaget likväl, som predikar med skakningar och ryckningar, utan som blott utmärker sig genom en högre och varmare bibel-läsning; hvartill kommer, att hon genom själslidande får en allt svazare belsa. Hon synes vara en reminiscens af Elin i Tre Fruar i Småland; likväl icke frisk, som denna, utan nervös. — Så löper en tid framåt, då slutligen en ryslig katastrof inträflar. På Grantorp besås en stöld af spanmål och bränvin. Eao af patronens vedervärdigaste drängar, Bränneri-Olle, låter patronen förstå, utt det icke vore helt med Gunnar. Patronen vill dock icke misstänka Gunnar och sin Lena för stölden. Ryktet utsprides Ikväl. Gunnar får höra derom, och hans raseri mot patronen, ehuru i detta fall orättvist, stegras. Hvad vill nu skickelsen? Gunnar går en kulen dag med bössan på arm i en cjup, mörk skog. På en smal stig möter ban helt oförväntadt — patronen. De råka i ordvexling. Gunnars sinne-brusar upp. Han säger sin husbonde åtskilliga starka sanningar. Han ser i honom bela upphofvet till sitt bistra öde; han ser för sig bedragaren, som gjort sitt eget barn till bans. Utom sig, fattar ban tag i patronen, ruskar bonom och står honom. Hastigt hör han någon komma i skogen, besinnar sig, öfverger sitt offer, och skyndar bort bland träden. Förhållandet var, att samma dag hade patronen i sin egen Bränn-Oile upptäckt rätta tjufven, hade haft: denne inne hos sig i skarpt förhör, stänyt. in honom, och slutligen utgått för att samla sig flera underrättelser. På denna väg var ban: stadd, då han träffade Guenar. Den andra personen, som -eteråt tillkommit, var ingen annan än Bränn-Oile sjelf. hvilken fått tillfälle att rymma. Utan att varseblifva Gunnar, nalkas han husbonden, ser honom ligga på marken och röfvar taskboken ifrån honom. Dagen derpå utsprides den förfärliga nyheten,l: att patronen blifvit funnen död i skozen, samt ! att Olle häktats såsom hans mördare. Denna underrättelse slår Gunnars samvete på det pinsam: maste. Hans afsiket hade icke varit att diäpa.l, j 4 I Mm -— -— mm ms mm in blott litet tukta sin mans och när han lemnade honom i skogen, visste han icke, alt Grantorpsberren ljutit döden af hans hand. s Bränn-Oile kommer till tings, och, oaktadt alla indicier tala emot honowf nekar han bestämdt till mordet. Sutigen blir han dömd till döden. ! Gunnar kan icke hära delta. Oaktadt Olle varit den ibland: hans fordna kamrater på Grantorp,. som mot honomuppfört sig på det nedrigaste, sätt, vill ban rädda honomifrån en orättvis död. En afton på Nikenstår shån afsked från alla del: sina. Hans sista möte och samtal med Elin vid! sjöstranden är utmärkt vackert, äfvensom hela! beskrifningen på hans vinre strid. (Ötverhufvud! se vi allå karaktererna skildrade med mästarhand, och läsaren tycker sig bava personerna levande framför sig.) — Han går bort att angilva sig sjel!, öfverlemnande sig i rättv.sans händer. Han af-! rättas. Ein dör en kort-tid efter, och får sin lägerstad på kyrkogården vid Gunnars sida. Mor Ingrid dör också af ålder och sorg. Förfinan lå-: ter oss kasta en !jus blick. in i himmelriket, der ! det icke vidare skall vara något brott för Gun-, nar och Elin att älska hvarann. Lena fortfar på jorden likasom förut; om icke bättre, åtminstone ej sämre. Troligen har hon gift om sig, redan innan: hela boken hunnit läggas under pressen; hvaruti säkert ingen skall finna något illa. Arbetet slutar med ett bref ifrån kyrkoherden till en sin fordne ungdomsvän, numera biskop, dateradt i Maj 1843. Detta bref innehåller en kort resume al Gunnars historia, och tillika den sensmoral, alt det s. k; Det-går-an-systemet härigenom skall vara vederlagdt. Kyrkoherden säger sig tillika hafva af biskopen fått en uppmaning, alt gifva honom sitt omdöme om ,dessa Almqvistiga frågor och svar, På ett ställe i brefvet yttrar ban följande rätt märkvärdiga ord: Du ser nog af detta, att dessa frågor och svar, ej flyga förbi mina tankar, utan att de äfven stanna der, men — — —(förf:nan nyttjar helst tre tankstreck på en gång) — — — hvad de der åstadkomma, ber jag dig icke ännu att fråga mig, kanske aldrig, ty himlen vet bäst, om ej den tid ännu är långt fjerran, då jag fritt och öppet skulle : vilja besvara dina frågor och lägga mina åsigter i dagen, äfven om dessa vunnit den mognad Jag sjelf fordrar, innan jag yppar en enda af dem. Älska, men spörj således icke vidare din bäste vin! n . Äfven vi nännas följaktligen icke vidare spöria en kyrkoherde, som på slutet röjer en så djup losäkerbet uti sina egna tänkesätt, oaktadt han Iförut icke dragit i betänkande att missbruka kyrkans mäktiga arm till tvenne ädla väsendens förstörelse och undergång för hela deras lefnad. Skulle, hvad som icke är alldeles omöjligt, den lsist citerade sens-moralen, jemte de märkvärdiga slut-orden, icke allenast vara kyrkoherdens, utan sjelfva förf:nans, så tillägga vi, med rörelse, att vi ännu mindre nännas spörja henne. Det är icke så svårt att finna klaven, hvarföre personer skrifva emot hvad de innerst med själens mest himmelska önskan omfatta; hvarföre man vederlägger på elt så ingeniöst sätt, att man derunder -luppstaplar de starkaste stöd, man eger i sin makt, för det man bekämpar. Vi kände en gång en vän, hvars namn aldrig skall komma öfver våra läppar. Henres lif hade endast bestått uti en fortsatt martyrdom. Slutligen kom någon att sä