sla, och besluta på en tid icke talas vid. Den påläö
detta sätt undertryckta elden vinner endast destola
större styrka. Likväl kommer den aldrig till nå-!c
got fysiskt etbrott. Gunnar går allt flitigare tillls
flaskan, och svärmar, så ofta han kan, i skogen
och på :jön. Elin blir en läserska, icke af detlh
slaget likväl, som predikar med skakningar och
ryckningar, utan som blott utmärker sig genom
en högre och varmare bibel-läsning; hvartill kom-
mer, att hon genom själslidande får en allt sva-
zare belsa. Hon synes vara en reminiscens af
Elin i Tre Fruar i Småland; likväl icke frisk,
som denna, utan nervös. — Så löper en tid fram-
åt, då slutligen en ryslig katastrof inträflar.
På Grantorp besås en stöld af spanmål och brän-
vin. Eao af patronens vedervärdigaste drängar,
Bränneri-Olle, låter patronen förstå, utt det
icke vore helt med Gunnar. Patronen vill dock
icke misstänka Gunnar och sin Lena för stölden.
Ryktet utsprides Ikväl. Gunnar får höra derom,
och hans raseri mot patronen, ehuru i detta fall
orättvist, stegras. Hvad vill nu skickelsen? Gun-
nar går en kulen dag med bössan på arm i en
cjup, mörk skog. På en smal stig möter ban
helt oförväntadt — patronen. De råka i ordvex-
ling. Gunnars sinne-brusar upp. Han säger sin
husbonde åtskilliga starka sanningar. Han ser i
honom bela upphofvet till sitt bistra öde; han
ser för sig bedragaren, som gjort sitt eget barn
till bans. Utom sig, fattar ban tag i patronen,
ruskar bonom och står honom. Hastigt hör han
någon komma i skogen, besinnar sig, öfverger sitt
offer, och skyndar bort bland träden.
Förhållandet var, att samma dag hade patronen
i sin egen Bränn-Oile upptäckt rätta tjufven,
hade haft: denne inne hos sig i skarpt förhör,
stänyt. in honom, och slutligen utgått för att samla
sig flera underrättelser. På denna väg var ban:
stadd, då han träffade Guenar. Den andra per-
sonen, som -eteråt tillkommit, var ingen an-
nan än Bränn-Oile sjelf. hvilken fått tillfälle att
rymma. Utan att varseblifva Gunnar, nalkas han
husbonden, ser honom ligga på marken och röf-
var taskboken ifrån honom.
Dagen derpå utsprides den förfärliga nyheten,l:
att patronen blifvit funnen död i skozen, samt !
att Olle häktats såsom hans mördare. Denna un-
derrättelse slår Gunnars samvete på det pinsam- :
maste. Hans afsiket hade icke varit att diäpa.l,
j
4
I
- Mm -— - -—
mm ms - mm - in
blott litet tukta sin mans och när han lemnade
honom i skogen, visste han icke, alt Grantorps-
berren ljutit döden af hans hand. s
Bränn-Oile kommer till tings, och, oaktadt alla
indicier tala emot honowf nekar han bestämdt
till mordet. Sutigen blir han dömd till döden. !
Gunnar kan icke hära delta. Oaktadt Olle varit
den ibland: hans fordna kamrater på Grantorp,.
som mot honomuppfört sig på det nedrigaste,
sätt, vill ban rädda honomifrån en orättvis död.
En afton på Nikenstår shån afsked från alla del:
sina. Hans sista möte och samtal med Elin vid!
sjöstranden är utmärkt vackert, äfvensom hela!
beskrifningen på hans vinre strid. (Ötverhufvud!
se vi allå karaktererna skildrade med mästarhand,
och läsaren tycker sig bava personerna levande
framför sig.) — Han går bort att angilva sig sjel!,
öfverlemnande sig i rättv.sans händer. Han af-!
rättas. Ein dör en kort-tid efter, och får sin
lägerstad på kyrkogården vid Gunnars sida. Mor
Ingrid dör också af ålder och sorg. Förfinan lå-:
ter oss kasta en !jus blick. in i himmelriket, der !
det icke vidare skall vara något brott för Gun-,
nar och Elin att älska hvarann. Lena fortfar på
jorden likasom förut; om icke bättre, åtminstone
ej sämre. Troligen har hon gift om sig, redan
innan: hela boken hunnit läggas under pressen;
hvaruti säkert ingen skall finna något illa.
Arbetet slutar med ett bref ifrån kyrkoherden
till en sin fordne ungdomsvän, numera biskop,
dateradt i Maj 1843. Detta bref innehåller en
kort resume al Gunnars historia, och tillika den
sensmoral, alt det s. k; Det-går-an-systemet här-
igenom skall vara vederlagdt. Kyrkoherden sä-
ger sig tillika hafva af biskopen fått en uppma-
ning, alt gifva honom sitt omdöme om ,dessa
Almqvistiga frågor och svar, På ett ställe i
brefvet yttrar ban följande rätt märkvärdiga ord:
Du ser nog af detta, att dessa frågor och svar,
ej flyga förbi mina tankar, utan att de äfven
stanna der, men — — —(förf:nan nyttjar helst
tre tankstreck på en gång) — — — hvad de der
åstadkomma, ber jag dig icke ännu att fråga mig,
kanske aldrig, ty himlen vet bäst, om ej den tid
ännu är långt fjerran, då jag fritt och öppet
skulle : vilja besvara dina frågor och lägga mi-
na åsigter i dagen, äfven om dessa vunnit den
mognad Jag sjelf fordrar, innan jag yppar en en-
da af dem. Älska, men spörj således icke vidare
din bäste vin! n .
Äfven vi nännas följaktligen icke vidare spöria
en kyrkoherde, som på slutet röjer en så djup
losäkerbet uti sina egna tänkesätt, oaktadt han
Iförut icke dragit i betänkande att missbruka kyr-
kans mäktiga arm till tvenne ädla väsendens för-
störelse och undergång för hela deras lefnad.
Skulle, hvad som icke är alldeles omöjligt, den
lsist citerade sens-moralen, jemte de märkvärdiga
slut-orden, icke allenast vara kyrkoherdens, utan
sjelfva förf:nans, så tillägga vi, med rörelse, att
vi ännu mindre nännas spörja henne. Det är
icke så svårt att finna klaven, hvarföre personer
skrifva emot hvad de innerst med själens mest
himmelska önskan omfatta; hvarföre man veder-
lägger på elt så ingeniöst sätt, att man derunder
-luppstaplar de starkaste stöd, man eger i sin makt,
för det man bekämpar. Vi kände en gång en
vän, hvars namn aldrig skall komma öfver våra
läppar. Henres lif hade endast bestått uti en
fortsatt martyrdom. Slutligen kom någon att sä-