företzl, hvarpå läsaren verkligen vunnit: — Hvad je som slutlisen må hafva varit den inre verkligai afsigten med hela romanens för attande, hvilket jg: socialt system förf:nan kämpar för eller emot! E (och hvilket hon synes vilja anspela på, då hon,s De!. II, sid. 315, talar om de Alu qvistiga irå-lål gorna och svaren), m. m., derom skola vi tillåta oss att nämna litet mera i det följande. Vilv taga nu hela bändelsen med Torparen och hansl omzifning såsom ett faktum blot; och finna skilic dringen, i allmänhet : sagdt, mästerlig genom sinlic sanning och styrka. Visserligen kan mean an-IR märka, att exemplet blifvit nog excentriskt valdt,!o emedan den sociala bedröfligheten icke ofta gårlo så långt, som den här ses målad. Ssken är lik-In väl alltid densamma, äfven då den förekommerc i något mildare former. Vi hbafva också der:öre!h gifvit en så utförlig redogörelse för händelsenslli uigångspunkt; emedan den säkert ej utan sitt!h stora intresse skäll. både läsas och behjertas, så-!h some, mutatis mutandis, tillhörande förbållanden, ls på e!t eller anvoat sätt röranue alla menni-kor.t Märkvärdigast är den dager, hvaruti förfsan iåter!r religionen och dess företrädande tjenare visa sig.ln Beklaviigtvis måste man tillstå, alt hon äfven här jo skildrar ganska sant. Merendels nu, liksom i fordna tider, då nå-onting stridande mot skapel-li sens lagar, förnu tet och naturen, skulle dritvas!h igenom, är det Gud, Guus vija, Guds beslut, Ö-!s det o. s. v.. som skall tjena till skärm; och såjs fort man på ett ganska. menskligt och för ingenis del gudowmli.t sätt förledt, narrat eller öfvertalats nåzson till ett löfte, såsom ed, var denna alHidin gifven åt Gud, och måste för )Guds skull. bållas. r Så sann denna målning är i allmänbet, tycka vi!h dock förf:vans förtröfMligaste point i detta afseendelv ligga deruti, att hon låter sin kyrkoherde bandla belt och tållet på god tro. Han är-ingen jesuit. a Rätt och slätt en god, men inskränkt och serdea les i bistosien mycket obevandrad man, anser och id utlirer han helt uppriktigt, att allting är Guds r vilja och måste göras för Guds räkning, så tort b det strider mot förnuftet, sanningen och naturen. )h Ty för att få sådant fram, erfordras onekligen en hb a bögre truond. På sista sidorna i romanen gifver han de o.äfaktigaste intyg om sin blick öfver i verlden. Säkert tänker ban belt öppenujertigt,!t att Gud siell dikterat alla författningar, hvarefter ( riket styres (Lösdrifverioch Skråförfattningen(d icke undsntavna, dessa nsambällets törbannelsern,!s såsom til och med en insändare i Sv. Biet kal-(s har dem). Alt sådan: här med visshet den Hel. Ande vjört, osktadt herr kyrkoberden ur håf-is i derna, om:han: kände några sådana, både skulieis kunna få veta, hvilga reen-kliza fingrar, som skrifIb vit a Ja stadzarne, samt se, huru ofta de blifvitis om jorda och förbä trade, hela deras gudomlighet o oaktadt. Hvad menniskobjertat och förnuftet vid-!h kommer, så kah det deremot, efter denne kyr-!ö koherdes. mening, förmodligen ej vara annat ändr djefvulens verk, så att alla naturliga och sannall känsor deruti heta syndens, rörelser. Al kaI rakterer i denna stil har man inom konstens gal-t Jeri el många exempar merendels tagna såsomd Tartuffer.. Men att erhålla denna inskränkthetlr och ohistoriskhet-skildrad i förening med godhetij och rättsinthet :i lynnetför öfrigt, är oskattba-!e rare ännu, emedan den vida oftare förekommerti som sådan, och då är mycket farlizare, enär den ll hörigenom så lätt besticker oss till öfvergång på det skadligas sida, alldeles som vi i romanen se med 1 den stackars Gunnar; och det ännu oftare i den4 meningen. då detieke, som här, är en ädel Man, l! lidande genom en elak: qvinnas påfund att be-l: mähliva sig hocom (likt -en vara, och genom en li affär), utan en Qvinna, på dylikt sätt tagen och marterad, gjord use! och stutligen brottslig cenom en man. För att återkomma. till kyrkoberden, så påminna vi ännu en tång om, att VI icke säga blörknans afsigt hafva varit, att man skulle taga honom och allt det öfriga så, som vi gjort, och som det faktiskt framstår för ögonen. Åtminstone låta flera af hennes ord icke ditåt. Rätt inintressant vore det i sanning, att en gång på allvar få höra ett så snillrikt fruntimmets verkliga mening om de ko!ossala dumheter, hOonlåter sina vänner med bästa smak beså, säga OCh försvara. Hittills har bon sjelf tecknat sig i proPrie borgen för dem. Men vi gå tili det återstående ar redogörelsen för romanens innehåll. Lena har en yngre syster, vid namn Elin, Hon utgör en skarp motsatts emot Lena. Godsint,religiös, förnuftig, finkänslig, bär hon tillika i sin yttre gestalts skönhet intyget om sin själs ädelhet. Sedan modern dött, hemflyttar bon till systern och svågern. Gunnar, hvars ande legat i dödsd vala, uppbliekar vid Elins ankomst, såsom mot en ny vårsol. Den renhet i bjertelag och tänkesätt, som utgör Gunnars grunddrag, återfinner han hos Elin, och kan icke undvika att anslås deraf. Hans bjerta, som bittills endast känt vämjelse, fom ej hat, uppvaknar till sitt rätta lif. Dessa syndens rörelser (känslan för Elin) emotstår han i början icke, emedan han, såsom romanen naivt försäkrar, ej förstod, att deri var något ondt. Samma olycka händer Elin. Äfven bon älskar Gunnar. Allt stannar dock vid, att helt och hållet blott vara andeligt, broderligt och systerligt. Förf:nan lånar sin penna till tecknandet af elt stort antal innerligt vackra, rörande, etheriska taflor, som dock kryddas genom maximer om det brottsliga deri. Elin, som är lika snäll i konsten att läsa, som flitig att sy och väfva, snvänder — af rent christligt nit — sina fristunder för att lära torparens dräng, den råa och ytterst otymplige, men godhjertade Abrabam, att läsa i bok så pass, alt han lär sig katekesen och slutligen kan gå till Herrans nattvard. Hon gör underverk med Abraham. Så mvcket diunara och innerligare lär sis