företzl, hvarpå läsaren verkligen vunnit: — Hvad je
som slutlisen må hafva varit den inre verkligai
afsigten med hela romanens för attande, hvilket jg:
socialt system förf:nan kämpar för eller emot! E
(och hvilket hon synes vilja anspela på, då hon,s
De!. II, sid. 315, talar om de Alu qvistiga irå-lål
gorna och svaren), m. m., derom skola vi til-
låta oss att nämna litet mera i det följande. - Vilv
taga nu hela bändelsen med Torparen och hansl
omzifning såsom ett faktum blot; och finna skil- ic
dringen, i allmänhet : sagdt, mästerlig genom sinlic
sanning och styrka. Visserligen kan mean an-IR
märka, att exemplet blifvit nog excentriskt valdt,!o
emedan den sociala bedröfligheten icke ofta gårlo
så långt, som den här ses målad. Ssken är lik-In
väl alltid densamma, äfven då den förekommerc
i något mildare former. Vi hbafva också der:öre!h
gifvit en så utförlig redogörelse för händelsenslli
uigångspunkt; emedan den säkert ej utan sitt!h
stora intresse skäll. både läsas och behjertas, så-!h
some, mutatis mutandis, tillhörande förbållanden, ls
på e!t eller anvoat sätt röranue alla menni-kor.t
Märkvärdigast är den dager, hvaruti förfsan iåter!r
religionen och dess företrädande tjenare visa sig.ln
Beklaviigtvis måste man tillstå, alt hon äfven här jo
skildrar ganska sant. Merendels nu, liksom i
fordna tider, då nå-onting stridande mot skapel-li
sens lagar, förnu tet och naturen, skulle dritvas!h
igenom, är det Gud, Guus vija, Guds beslut, Ö-!s
det o. s. v.. som skall tjena till skärm; och såjs
fort man på ett ganska. menskligt och för ingenis
del gudowmli.t sätt förledt, narrat eller öfvertalats
nåzson till ett löfte, såsom ed, var denna alHidin
gifven åt Gud, och måste för )Guds skull. bållas. r
Så sann denna målning är i allmänbet, tycka vi!h
dock förf:vans förtröfMligaste point i detta afseendelv
ligga deruti, att hon låter sin kyrkoherde bandla
belt och tållet på god tro. Han är-ingen jesuit. a
Rätt och slätt en god, men inskränkt och serde- a
les i bistosien mycket obevandrad man, anser och id
utlirer han helt uppriktigt, att allting är Guds r
vilja och måste göras för Guds räkning, så tort b
det strider mot förnuftet, sanningen och naturen. )h
Ty för att få sådant fram, erfordras onekligen en hb
a bögre truond. På sista sidorna i romanen gifver
han de o.äfaktigaste intyg om sin blick öfver i
verlden. Säkert tänker ban belt öppenujertigt,!t
att Gud siell dikterat alla författningar, hvarefter (
riket styres (Lösdrifveri- och Skråförfattningen(d
icke undsntavna, dessa nsambällets törbannelsern,!s
såsom til och med en insändare i Sv. Biet kal-(s
har dem). Alt sådan: här med visshet den Hel.
Ande vjört, osktadt herr kyrkoberden ur håf-is
i derna, om:han: kände några sådana, både skulieis
kunna få veta, hvilga reen-kliza fingrar, som skrif- Ib
vit a Ja stadzarne, samt se, huru ofta de blifvitis
om jorda och förbä trade, hela deras gudomlighet o
oaktadt. Hvad menniskobjertat och förnuftet vid-!h
kommer, så kah det deremot, efter denne kyr-!ö
koherdes. mening, förmodligen ej vara annat ändr
djefvulens verk, så att alla naturliga och sannall
känsor deruti heta syndens, rörelser. Al ka- I
rakterer i denna stil har man inom konstens gal-t
Jeri - el många exempar merendels tagna såsomd
Tartuffer.. Men att erhålla denna inskränkthetlr
och ohistoriskhet-skildrad i förening med godhetij
och rättsinthet :i lynnet- för öfrigt, är oskattba-!e
rare ännu, emedan den vida oftare förekommerti
som sådan, och då är mycket farlizare, enär den ll
hörigenom så lätt besticker oss till öfvergång på
det skadligas sida, alldeles som vi i romanen se med 1
den stackars Gunnar; och det ännu oftare i den4
meningen. då detieke, som här, är en ädel Man, l!
lidande genom en elak: qvinnas påfund att be-l:
mähliva sig hocom (likt -en vara, och genom en li
affär), utan en Qvinna, på dylikt sätt tagen och
marterad, gjord use! och stutligen brottslig cenom
en man. För att återkomma. till kyrkoberden,
så påminna vi ännu en tång om, att VI icke säga
blörknans afsigt hafva varit, att man skulle taga
honom och allt det öfriga så, som vi gjort, och
som det faktiskt framstår för ögonen. Åtminsto-
ne låta flera af hennes ord icke ditåt. Rätt in-
intressant vore det i sanning, att en gång på all-
var få höra ett så snillrikt fruntimmets verkliga
mening om de ko!ossala dumheter, hOonlåter sina
vänner med bästa smak beså, säga OCh försvara.
Hittills har bon sjelf tecknat sig i proPrie borgen
för dem. Men vi gå tili det återstående ar re-
dogörelsen för romanens innehåll.
Lena har en yngre syster, vid namn Elin, Hon
utgör en skarp motsatts emot Lena. Godsint,re-
ligiös, förnuftig, finkänslig, bär hon tillika i sin
yttre gestalts skönhet intyget om sin själs ädel-
het. Sedan modern dött, hemflyttar bon till sy-
stern och svågern. Gunnar, hvars ande legat i
dödsd vala, uppbliekar vid Elins ankomst, såsom
mot en ny vårsol. Den renhet i bjertelag och
tänkesätt, som utgör Gunnars grunddrag, återfin-
ner han hos Elin, och kan icke undvika att anslås
deraf. Hans bjerta, som bittills endast känt väm-
jelse, fom ej hat, uppvaknar till sitt rätta lif.
Dessa syndens rörelser (känslan för Elin) emotstår
han i början icke, emedan han, såsom romanen
naivt försäkrar, ej förstod, att deri var något ondt.
Samma olycka händer Elin. Äfven bon älskar
Gunnar. Allt stannar dock vid, att helt och hål-
let blott vara andeligt, broderligt och systerligt.
Förf:nan lånar sin penna till tecknandet af elt
stort antal innerligt vackra, rörande, etheriska taf-
lor, som dock kryddas genom maximer om det
brottsliga deri. Elin, som är lika snäll i konsten
att läsa, som flitig att sy och väfva, snvänder —
af rent christligt nit — sina fristunder för att lära
torparens dräng, den råa och ytterst otymplige, men
godhjertade Abrabam, att läsa i bok så pass, alt
han lär sig katekesen och slutligen kan gå till
Herrans nattvard. Hon gör underverk med Abra-
ham. Så mvcket diunara och innerligare lär sis