öde. Icke destomindre känner hon inom sig et! je ne sais quoi, som talar till den unga krigaren: förde!, men tillika har hon fattat en så ofördel aktig tanka om äkta ståndet, att hon afskedar alla tre älskarne och är nära att anlita de helg murarnes skydd. — Dagen är inne, då det afgörande steget måste tagas. Några rosenstånd, dem Sansdoute (officeren) med äfventyr att bryta hal: oeh ben inpraktiserat i Julies trädgård, leda hennes tankar på den förestående afsägelsen aflifvet: glädje, utan att likväl rubba hennes föresats — icke ens en billet-doux, som hon upptäcker blanc rosorna, förmår efter utseendet uträtta något emot den. Sansdoute beslutar att ännu göra ett förtvifladt försök: han förkläder sig till munk och säger sig halva uppdrag att föra henne till klostret, i den förhoppning att snart kunna bringa henne på andra tankar. Detta lyckas honom älfven, och bon tillstår för honom i förtroende, att hon ej vore obenägen att anförtro sin person åt en viss ung krigsman i stället för åt de heliga klosterfådern2, om hon blott ej måste frukta, att den korg han fått, för alltid förjagat honom från henne. Den förklädde älskaren skyndar att aflägsna hennes betänkligheter derigenom, att han afkastar munkkåpan och förklarar sig för den Ilyckligaste bland dödlige. De båda andra aspiranterna, som, doide på något afstånd, till sin ej ringa harm blifvit varse denna vändning af saken, skynda att anmäla klander deremot, men denna gång står hennes beslut fast och de hopplöse älskarne få skicka sig i sitt öde så godt de kunna. Julias roll utfördes af M:l1l Lind; Clermonts, poetens och officerens, af Hrr L. Kinmanson, Strandberg och Dannström. Man finner lätt att denna pjes är, likasom de flesta nyare libretti, af skäligen ordinär beskaffenhet. Musiken deremot är i sin art Jyckad: den är, ehuru ej egentligen originell, melodiös, lättfattlig och liflig, dock påträffar man ej sällan äfven intetsägande fraser. Enasemblesakerna äro i tekniskt hänseende utmärkt väl arbetade och sångpartierna överhufvud lyckligt beräknade för de föredragandes olika individualitet. Flarmoniseringen är enkel och ändå intressant, hvilket äfven kan sägas om instrumentationen, det hela klart och lätt öfverskådligt. Ouverturen är ej synnerligt betydande och tycks hafva tillkommit temligen hastigt. Första akten bestod af en kort introduktionsduett, ytterligare 2 duetter, 4 arier, en terzett och en qvartett. Bland dessa nummer utmärka vi isynnerhet tergetten (mel!an herrar Strandberg, Dannström och Kinmanson): en serdeles väl hållen komposition, full af dramatiskt lif. En cavatina, uttryckande Julies känslor vid betraktandet af en ros, den hon nyligen brutit, är behagfull och sjöngs förträffligt af mill Lind. Den aria, som herr Dannström sjunger genast efter introduktionen, är likaledes ganska intressant och i formelt afseende förträffligt komponerad. Hör och der erinrar den något om Mozart. Herr Dannström lyckades synnerligen i utförandet af denna nummer. Mindre betydande är duetten emellssa mill Lind och herr Kinmanson. Akten slutas med en aria i den komiska stylen, utförd med mycken humor af herr Kinmanson. Andra akten börjar med en kör af nunnor (utom scenen) i klosterkyrkan. Den är i harmoniskt afseende intressant och tar sig väl ut; äfven sjöngs den rent och med ensemble. Bland de öfriga i denna akt förekommande nummer (två duetter, en aria och en qvartett), intresserade oss isynnerhet den qvicka duetten emellan herrar Strandberg och Kinmanson, äfvensom den utmärkt vackra, i den allvarsamma stylen hållna aria, som m:ll Lind sjunger med denna djupa, sanna känsla, som aldrig förfelar att tränga till åhörarnes bjertan. — Finalen utgöres af en qvartett mellan samtliga hufvudpersonerna. Häruti bör nämnas den (om vi minnas rätt) första satsens ypperligt arbetade och effektrika stämföring, äfvensom en sopransolo, hvaruti mill Lind firade en verklig triumf: uti den briljanta kadensen utvecklade hon sin ovånliga färdighet och ingöt i tonerna denna hänförande eld, som är henne egen, och under ett ständigt stigande uti den lysande trillon uppnådde sin högsta punkt. M:ll Linds samtliga nummer emottogos med entusiastiska bifallsyttringar. Afven de tre öfriga hufvudpersonerna utförde sina partier denna afton con amore och pjesens framgång tycktes vara afgjord. —U— TTar ac a PI ffs FP LL ÅF LA