öde. Icke destomindre känner hon inom sig et!
je ne sais quoi, som talar till den unga krigaren:
förde!, men tillika har hon fattat en så ofördel
aktig tanka om äkta ståndet, att hon afskedar al-
la tre älskarne och är nära att anlita de helg
murarnes skydd. — Dagen är inne, då det afgö-
rande steget måste tagas. Några rosenstånd, dem
Sansdoute (officeren) med äfventyr att bryta hal:
oeh ben inpraktiserat i Julies trädgård, leda hen-
nes tankar på den förestående afsägelsen aflifvet:
glädje, utan att likväl rubba hennes föresats —
icke ens en billet-doux, som hon upptäcker blanc
rosorna, förmår efter utseendet uträtta något emot
den. Sansdoute beslutar att ännu göra ett för-
tvifladt försök: han förkläder sig till munk och
säger sig halva uppdrag att föra henne till klo-
stret, i den förhoppning att snart kunna bringa
henne på andra tankar. Detta lyckas honom älf-
ven, och bon tillstår för honom i förtroende, att
hon ej vore obenägen att anförtro sin person åt
en viss ung krigsman i stället för åt de heliga
klosterfådern2, om hon blott ej måste frukta, att
den korg han fått, för alltid förjagat honom från
henne. Den förklädde älskaren skyndar att af-
lägsna hennes betänkligheter derigenom, att han
afkastar munkkåpan och förklarar sig för den Ilyck-
ligaste bland dödlige. De båda andra aspiranter-
na, som, doide på något afstånd, till sin ej ringa
harm blifvit varse denna vändning af saken, skyn-
da att anmäla klander deremot, men denna gång
står hennes beslut fast och de hopplöse älskarne
få skicka sig i sitt öde så godt de kunna.
Julias roll utfördes af M:l1l Lind; Clermonts,
poetens och officerens, af Hrr L. Kinmanson,
Strandberg och Dannström.
Man finner lätt att denna pjes är, likasom de
flesta nyare libretti, af skäligen ordinär beskaffen-
het. Musiken deremot är i sin art Jyckad: den
är, ehuru ej egentligen originell, melodiös, lätt-
fattlig och liflig, dock påträffar man ej sällan äf-
ven intetsägande fraser. Enasemblesakerna äro i
tekniskt hänseende utmärkt väl arbetade och sång-
partierna överhufvud lyckligt beräknade för de
föredragandes olika individualitet. Flarmoniserin-
gen är enkel och ändå intressant, hvilket äfven
kan sägas om instrumentationen, det hela klart
och lätt öfverskådligt.
Ouverturen är ej synnerligt betydande och tycks
hafva tillkommit temligen hastigt. Första akten
bestod af en kort introduktionsduett, ytterligare
2 duetter, 4 arier, en terzett och en qvartett.
Bland dessa nummer utmärka vi isynnerhet ter-
getten (mel!an herrar Strandberg, Dannström och
Kinmanson): en serdeles väl hållen komposition,
full af dramatiskt lif. En cavatina, uttryckande
Julies känslor vid betraktandet af en ros, den
hon nyligen brutit, är behagfull och sjöngs för-
träffligt af mill Lind. Den aria, som herr Dann-
ström sjunger genast efter introduktionen, är li-
kaledes ganska intressant och i formelt afseende
förträffligt komponerad. Hör och der erinrar den
något om Mozart. Herr Dannström lyckades syn-
nerligen i utförandet af denna nummer. Mindre
betydande är duetten emellssa mill Lind och herr
Kinmanson. Akten slutas med en aria i den
komiska stylen, utförd med mycken humor af
herr Kinmanson.
Andra akten börjar med en kör af nunnor
(utom scenen) i klosterkyrkan. Den är i harmo-
niskt afseende intressant och tar sig väl ut; äf-
ven sjöngs den rent och med ensemble. Bland
de öfriga i denna akt förekommande nummer
(två duetter, en aria och en qvartett), intresse-
rade oss isynnerhet den qvicka duetten emellan
herrar Strandberg och Kinmanson, äfvensom den
utmärkt vackra, i den allvarsamma stylen hållna
aria, som m:ll Lind sjunger med denna djupa,
sanna känsla, som aldrig förfelar att tränga till
åhörarnes bjertan. — Finalen utgöres af en qvar-
tett mellan samtliga hufvudpersonerna. Häruti
bör nämnas den (om vi minnas rätt) första sat-
sens ypperligt arbetade och effektrika stämföring,
äfvensom en sopransolo, hvaruti mill Lind firade
en verklig triumf: uti den briljanta kadensen ut-
vecklade hon sin ovånliga färdighet och ingöt i
tonerna denna hänförande eld, som är henne egen,
och under ett ständigt stigande uti den lysande
trillon uppnådde sin högsta punkt.
M:ll Linds samtliga nummer emottogos med
entusiastiska bifallsyttringar. Afven de tre öfriga
hufvudpersonerna utförde sina partier denna afton
con amore och pjesens framgång tycktes vara
afgjord. —U—
TTar ac a PI ffs FP LL ÅF LA