oe MÖR ir lag förra SIS EVITA RO NE ET Rs som af kyrkoherden Fothlieb strängt blifvit mig lagdt till last, att denna iära saknar grund i Bibeln. Men detta oaktadt blef den förre af presterskapets förtroende och Eders Majestäts nåd kallad till biskop från sin theologiska professorssto! och den sednare blef icke skild hvarken från silt pastorat eller sin professorsbefattning. Väl har jag hört, att dessa män bildade många, uppväckte många till tro och gudaktighet vch funnit deras namn i många andras tacksamma bjertan förvarade, så väl som i milt; men att de villade och förförde och föranledde gudlöshet och köld genom denna sin afvikande tolkning af en christlig trossanning, har jag icke hört. Och, att jag ytterligare må anföra ett exempel: professor Geijer, den man, hvilken bland alla svenska författare närmast, ja i de väsendtligaste punkter fullkomligt lika uttryckt desamma religiösa åsigter, dem jag blott närmare utredt och systematliserat, yttrar bland annat i sin Thorild (4820, noten sid. 114): Christendomen är den enda konseqventa och lefvande monotbeismen, neml. då läran om de tre personerne i gudomen utgår, hvilken ock gifvit anledning till den krassa iden om försoningsläran, att den andra personen i gudomen skulle, med att offra sig sjelf, försona och tillfyllestgöra den första personens straffande rättfärdighet. Gud förskjuter ingen; ... sjelfva den Allsmäktiges straffande rättfärdighet är ingen annan än hans förbarmande kärlek. Boken blef, såsom bekant, väl aktionerad, men frikänd; författaren, en man hvaröfver Sverige med rätta känner sig stolt, har af tvenne stift blifvit kallad till deras styresman. Förutsatt således, att jag vore okunnig om Christendomens inre väsende och, fastän beklädd med religionslärarens kall, blottad på förmågan att bedöma det som till anden hörer, så borde redan dessa yttre hänvisningar icke göra det minsta tvilvelaktigt, buru bindandet vid de Syraboliska Böckerna vore att fatta, när jag emottog det prestliga kallet och afiade presteden. Väl viste jag, att denna protestantismens hufvudide,, som biskop Hedren så väl utvecklat, i långliga tider varit misskänd, ja, att man icke långt efter reformationstidens förlopp begagnade den genom reformationen uppförda lärobyggnadens bokstaf till resning för uppbyggandet af ett nytt papistiskt babelstorn i protestantisk form; men dessa förblindelsens och mörkrets tider trodde jag förgångna, för att aldrig mer återkomma, Den religionsfrihet, som för bundrade år sedan, till och med bland tidens mest framskridna genier, räknades för en from önskan eller en dröm, hade redån uti de flesta protestantiska länder blifvit förverkligad, och Sverige hade, såsom ofvan blifvit visadt, icke heller i theologiskt hänseende försummat att.taga del uti det öfriga Europeiska framskridandet. Väl fann jag, Pernekor det icke, i sjelfva prestedens bokstafliga lydelse någoa otydlighet, men sjelfva protestantismens anda, den af en fortgående, aldrig afstadnande reformation; denna anda, bevittnad af vår bekännelses historiska upprinnelse och de Symboliska Böckerna sjelfva, bevittnad af Christendomens eget väsende och dagens tilldrage!ser omkring mig, var mig för uppenbar, att jag ett ögonblick kunde missförstå densamma. Jag fann mig alltså genom presteden blottytterligare uppmanad till det, bvartill redan sjelfva väsendet af den lära, som är oss ålagd att predika, måste uppmana mig, att verka, i mån af min rioga grund, till denna läras fortsatta rening. Eders Kongl. Maj:t må då döma om min förvåning, då jag nu ser mig utesluten från förslag och från befordringsrätt inom kyrkan, aktad för en ovärdig medlem af densamma just för mitt mit för Christendomens id och Bibelns läran (sel Di Petterssons anförande) och ser mig at en aktad ledamot af konsistorium bedömd som en sådan, som ,ej mitte prejudicera andra välförtjenta prestmän, som uti församlingen städse stilla. :.sig förhållit (se Dr Fuchs anförande). Och på hvad grund. har jag så blifvit bedömd? Jo, jag har förbisett min pligt,, säger ordföranden Dr Pettersson, att med ledning af de besvurna SymBoliska Böckerna främja den rena Evangelisk-Lutberska läran, så att den, ostörd af nya, dermed stridiga meningar fortfarande må gälla såsom Norma fidei för hvar och en, som sig till densamma bekänner. Af efterträdaren på biskop Hedrens fordna plats får jag nu veta; alt det, i uppenbar strid mot Upsala Mötes beslut och de Symboliska Böckerna sjelfva, icke är den Heliga Skrift, utan de Symboliska Böckerna, som skola gälla såsom hvarje Evangelisk-Luthbersk bekännares norma fidei och att — hvad som dock är i strid mot verkan och kraften af allt det zomtlefver — allsintet nytt och ingen förändring uti vår kyrkas lärobegrepp må uppkomma; och häruti bar nästan hela konsistorium förenat sig. Biskop Hedren har, såsom förut blifvit visadt, redan stämplat halten af detta Stads-konsistorii utlåtande och förfarande samt gifvit det namn. Men kan man då icke bålla sig till bibeln och ändå vara trogen de Symboliska Böckernas lärodogmer? torde någon fråga. Jag svarar, här är ej fråga om att afgöra, i hvad mån de Symboliska Böckernas lärostadgar öfverensstämma med Bibelns eller icke; här är blott fråga, huruvida de kunna gälla såsom norm bredvid eller öfver Bibeln; och detta måste jag på det bestämdaste förneka. Jag anhåller underdånigst att med några exempel få visa det: 32450 SN 4:0. Enligt bibeln får jag icke berömma mig af någon menniska, 4 Cör. 3: 24. eller underkasta mig någon annans mästerskap utom Christi, Math. 23: 8.; men genom bindändet vid de Symboliska Böckernas förklaringar! skulle jag afvika från dessa den Hel. Skrifts oförtydbara ord och