oe MÖR ir lag förra SIS EVITA RO NE ET Rs
som af kyrkoherden Fothlieb strängt blifvit mig
lagdt till last, att denna iära saknar grund i Bi-
beln. Men detta oaktadt blef den förre af pre-
sterskapets förtroende och Eders Majestäts nåd
kallad till biskop från sin theologiska professorssto!
och den sednare blef icke skild hvarken från silt
pastorat eller sin professorsbefattning. Väl har jag
hört, att dessa män bildade många, uppväckte mån-
ga till tro och gudaktighet vch funnit deras namn
i många andras tacksamma bjertan förvarade, så
väl som i milt; men att de villade och förförde
och föranledde gudlöshet och köld genom denna
sin afvikande tolkning af en christlig trossanning,
har jag icke hört. Och, att jag ytterligare må an-
föra ett exempel: professor Geijer, den man, hvil-
ken bland alla svenska författare närmast, ja i de
väsendtligaste punkter fullkomligt lika uttryckt
desamma religiösa åsigter, dem jag blott närmare
utredt och systematliserat, yttrar bland annat i
sin Thorild (4820, noten sid. 114): Christendo-
men är den enda konseqventa och lefvande mo-
notbeismen, neml. då läran om de tre personerne i
gudomen utgår, hvilken ock gifvit anledning till
den krassa iden om försoningsläran, att den an-
dra personen i gudomen skulle, med att offra sig
sjelf, försona och tillfyllestgöra den första perso-
nens straffande rättfärdighet. Gud förskjuter in-
gen; ... sjelfva den Allsmäktiges straffande rätt-
färdighet är ingen annan än hans förbarmande
kärlek. Boken blef, såsom bekant, väl aktione-
rad, men frikänd; författaren, en man hvaröfver
Sverige med rätta känner sig stolt, har af tvenne
stift blifvit kallad till deras styresman.
Förutsatt således, att jag vore okunnig om Chri-
stendomens inre väsende och, fastän beklädd med
religionslärarens kall, blottad på förmågan att be-
döma det som till anden hörer, så borde redan
dessa yttre hänvisningar icke göra det minsta tvil-
velaktigt, buru bindandet vid de Syraboliska Böc-
kerna vore att fatta, när jag emottog det prestliga
kallet och afiade presteden. Väl viste jag, att
denna protestantismens hufvudide,, som biskop
Hedren så väl utvecklat, i långliga tider varit
misskänd, ja, att man icke långt efter reforma-
tionstidens förlopp begagnade den genom refor-
mationen uppförda lärobyggnadens bokstaf till res-
ning för uppbyggandet af ett nytt papistiskt ba-
belstorn i protestantisk form; men dessa förblin-
delsens och mörkrets tider trodde jag förgångna,
för att aldrig mer återkomma, Den religionsfri-
het, som för bundrade år sedan, till och med
bland tidens mest framskridna genier, räknades
för en from önskan eller en dröm, hade redån
uti de flesta protestantiska länder blifvit förverk-
ligad, och Sverige hade, såsom ofvan blifvit vi-
sadt, icke heller i theologiskt hänseende försum-
mat att.taga del uti det öfriga Europeiska fram-
skridandet. Väl fann jag, Pernekor det icke, i
sjelfva prestedens bokstafliga lydelse någoa otyd-
lighet, men sjelfva protestantismens anda, den af
en fortgående, aldrig afstadnande reformation; den-
na anda, bevittnad af vår bekännelses historiska
upprinnelse och de Symboliska Böckerna sjelfva, be-
vittnad af Christendomens eget väsende och dagens
tilldrage!ser omkring mig, var mig för uppenbar,
att jag ett ögonblick kunde missförstå densamma.
Jag fann mig alltså genom presteden blottytterli-
gare uppmanad till det, bvartill redan sjelfva vä-
sendet af den lära, som är oss ålagd att predika,
måste uppmana mig, att verka, i mån af min
rioga grund, till denna läras fortsatta rening.
Eders Kongl. Maj:t må då döma om min förvå-
ning, då jag nu ser mig utesluten från förslag
och från befordringsrätt inom kyrkan, aktad för
en ovärdig medlem af densamma just för mitt
mit för Christendomens id och Bibelns läran (sel
Di Petterssons anförande) och ser mig at en ak-
tad ledamot af konsistorium bedömd som en så-
dan, som ,ej mitte prejudicera andra välförtjen-
ta prestmän, som uti församlingen städse stilla. :.-
sig förhållit (se Dr Fuchs anförande). Och på
hvad grund. har jag så blifvit bedömd? Jo, jag
har förbisett min pligt,, säger ordföranden Dr
Pettersson, att med ledning af de besvurna Sym-
Boliska Böckerna främja den rena Evangelisk-Lu-
tberska läran, så att den, ostörd af nya, dermed
stridiga meningar fortfarande må gälla såsom Nor-
ma fidei för hvar och en, som sig till densamma
bekänner. Af efterträdaren på biskop Hedrens
fordna plats får jag nu veta; alt det, i uppenbar
strid mot Upsala Mötes beslut och de Symbo-
liska Böckerna sjelfva, icke är den Heliga Skrift,
utan de Symboliska Böckerna, som skola gälla så-
som hvarje Evangelisk-Luthbersk bekännares nor-
ma fidei och att — hvad som dock är i strid
mot verkan och kraften af allt det zomtlefver —
allsintet nytt och ingen förändring uti vår kyr-
kas lärobegrepp må uppkomma; och häruti bar
nästan hela konsistorium förenat sig. Biskop
Hedren har, såsom förut blifvit visadt, redan
stämplat halten af detta Stads-konsistorii utlåtan-
de och förfarande samt gifvit det namn. Men
kan man då icke bålla sig till bibeln och ändå
vara trogen de Symboliska Böckernas lärodogmer?
torde någon fråga. Jag svarar, här är ej fråga
om att afgöra, i hvad mån de Symboliska Böc-
kernas lärostadgar öfverensstämma med Bibelns
eller icke; här är blott fråga, huruvida de kun-
na gälla såsom norm bredvid eller öfver Bibeln;
och detta måste jag på det bestämdaste förneka.
Jag anhåller underdånigst att med några exem-
pel få visa det: 32450 SN
4:0. Enligt bibeln får jag icke berömma mig
af någon menniska, 4 Cör. 3: 24. eller underka-
sta mig någon annans mästerskap utom Christi,
Math. 23: 8.; men genom bindändet vid de Sym-
boliska Böckernas förklaringar! skulle jag afvika
från dessa den Hel. Skrifts oförtydbara ord och