en örfil af en okänd: Condolle, hvilken nalkats : mörkret och tagit hertigen för sin rival. Denna andra örfil, utan ått stå i sammanhang med den ofvan omtalade, meddelas likväl ungefär vid samma epok i parken. Hertigens bestörtning öfver en så hiskelig förnärmelse emot sin person är ganska stor. Den betyder dock föga emot hofmannens, grefve Condolles fasa öfver att hafva begått det grufligaste dåd, som för en menniska och undersåte kan tänkas. Andra akten börjar med hans förtviflan. Efter en lång, ganska rolig monolog, derunder han söker utgrunda sitt tillstånd, kommer han slutligen till den upptäckten: jag är rädd! jag är rysligt rädd! rysligt, rysligt, rysligt räddi, Faran var också betydlig. Ty hertigen hade beslutit, att när han upptäckt gerningsmannen, låta hänga honom: likväl hade bans mor eller farmor — hvilken mest regerar i Ferrara — ansett bättre, att den brottslige skall rådbråkas. Med all den hjertliga godsinthet, som aldrig öfverger hertigen, meddelar han dessa beslut åt sin förtrogna vän, Condolle, i hvilken han icke anar sin -egen örfi!gifvare. Condolle häpnar, har svåst att dölja sig; men finner sig slutligen ganska skickligt. Herkules, villrådig hvad slags straff han skall förordna, vill af Condolle nödvändigt veta huru Ludvig XIV skulle hafva betett sig i en dylik händelse. Säg mig, min vän! min verklige vän! om den store — om den store Ludvig bekommit en — ja, du begriper mig — en örfil: säg mig, min redlige vän! hvad -skulle han då bafva gjort? — Han skulle hafva tagit emot den! svarar Condolle kort och godt. Herkules finner. detta förträfMligt och går gernå in derpå; men som hans farmor föreskrifvit rådbråkning, vågar han ej heller gerna afvika derifrån. Condolle ryser och bäfvar. Riddar Ren de Monteleone inkommer vid denrna tidepunkt till hertigen, för att utbedja sig nåden att få qvardröja i Ferrara och efterforska gerningsmannen till den olycka, som vederfarits honom. Herkules får då med förundran höra, att. också Ren. erhållit en örfil på samma tid och ställe, som han sjelf; Hvilken omätlig gåta! Condolle undrar äfver; men gläds åt denna inveckling. Han gör för hertigen troligt, att Renå just varit den, som icke så alldeles fått, men snarare gifvit en kindpust. Hertigen inser detta, häpnar och vill låta fängsla Rene. Slutligen inkommer också Helene, vid ett tillfälle då hertigen och Condolle äro ute. Hon hade nu vunnit sitt syfte och förmått qvarhålla Rend. Hon uppdagar derföre ädelmodigt, att det varit ingen annan än hon sjelf, som slagit sin älskare på det vackra kindbenet; hvaröfver han mycket tiröjdas. När Condolle åter inträder, utan hertigen, obligerar han Renå att påtaga sig hafva fått sin örfil af Condolle. Då det blefve uppdagadt genom Polisprefektens nit — som gunås med visshet kunde emotses — att Condolle varit i parken vid den beryktade tiden, skulle han dock från sig afleda misstanken att vara den, som burit hand på hertigen sjelf, om han bevisade, att han örfilatRenå. Denne tycker ej så mycket om den erbjudna artigheten. Men det kan icke hjelpas: Condolle och han skola såtsa duellera för att aftvå skymfen. Derpå kommer hertigen åter, ser sin Condolle: sårad och upptäcker orsaken. Ackl tänker han, Ren är lycklig nu: han vet hvem som gifvit honom hans beskärda del, men jag! jag måste ännu sväfva i ovisshet om hvilkens hand jag har att tacka för min örfill För att ställa den stackars hertigen tillfreds, hittar Condo:le nu. på den fintliga utvägen, att byta om förhållandet, si att fröken Helene utgilfves för den, som gifvit hertizen hans. Herku-: les blir förtjust öfver denna upptäckt, och frågar Condolle, huru Ludvig XIV, örfilad af en skön! dame, skulle hafva uppfört sig ? — Hm, menar :Condolle, den store Ludvig skulle hafva kysst det fruntimret på handen. — Hertigen kysser Heltne på band. Men, hvad skulle Ludvig hafva gjort sedan ?, frågar Herkules ytterligare. — Hm, säger Condolle, han skulle hafva kysst henne på... pannan. — Hertigen :kysser Helene i hårfästet, och frågar: nå, hvad skulle den store Ludvig hafva gjort sedan?y Condolle råkar i förlögenhet öfver alla dessa sedan, som han icke så noga vet ett godt slut för. Ren hjelper honom ur sin förlägenhet genom att gifva saken en ny och för Condolle alldeles oväntad vändning. Han begär utan vidare krus Helenes hand, hvilken Condelle nu icke vågar vägra honom, af fruktan att han eljest i förargelsen kunde upptäcka huru det i sjelfva verket förhållit sig med de celebra örfilarne. Hertigen förlofvar således de unga tu, hänförd ! af den: betraktelsen, troligen, att dylk var denj, race, som den store Ludvig skulle hafva gifvit!j varje sin: hofkavaljer, efter att hafva dugtigt kysst iy ans älskarinna. li Pjesen . slutar således på en gång fullkomligen st åde kungligt och kyrkligt. Vill man betraktah tycket som en satir på den äldre monarkismens2 eder, hvilket-den visserligen är, så ser man, att le, begge, utdelade örfilarne följaktligen hafva. en gj lögre, en nästan symbolisk betydelse. Ludvig ri (IV med sin rent rojalistiska; maxim: UBtatcestlra not (pstaten, det är jag), var, som man vet, si nycket kär hållen af prelaterne. Hela le Sigclete le. Louis Qualorze sväfvar ännu såsom ett öfver-X! vinneligt minne, nästan likt paradiset, inför hvar-d e äkta hofmans fantasi, likasom för hvarje kaölsk prest, hvars själ hvälfver stora tankar. Sedigheten i kung Ludvigs hof blef den oupphinne-g, oa färahilden för lifvet i dat nvara Furanac hän lh, So VÄ falffeollka