en örfil af en okänd: Condolle, hvilken nalkats :
mörkret och tagit hertigen för sin rival. Denna
andra örfil, utan ått stå i sammanhang med den
ofvan omtalade, meddelas likväl ungefär vid sam-
ma epok i parken.
Hertigens bestörtning öfver en så hiskelig för-
närmelse emot sin person är ganska stor. Den
betyder dock föga emot hofmannens, grefve Con-
dolles fasa öfver att hafva begått det grufligaste
dåd, som för en menniska och undersåte kan tän-
kas. Andra akten börjar med hans förtviflan.
Efter en lång, ganska rolig monolog, derunder han
söker utgrunda sitt tillstånd, kommer han slutli-
gen till den upptäckten: jag är rädd! jag är rys-
ligt rädd! rysligt, rysligt, rysligt räddi,
Faran var också betydlig. Ty hertigen hade
beslutit, att när han upptäckt gerningsmannen,
låta hänga honom: likväl hade bans mor eller
farmor — hvilken mest regerar i Ferrara — an-
sett bättre, att den brottslige skall rådbråkas. Med
all den hjertliga godsinthet, som aldrig öfverger
hertigen, meddelar han dessa beslut åt sin för-
trogna vän, Condolle, i hvilken han icke anar sin
-egen örfi!gifvare. Condolle häpnar, har svåst att dölja
sig; men finner sig slutligen ganska skickligt. Herku-
les, villrådig hvad slags straff han skall förordna,
vill af Condolle nödvändigt veta huru Ludvig XIV
skulle hafva betett sig i en dylik händelse. Säg
mig, min vän! min verklige vän! om den store
— om den store Ludvig bekommit en — ja, du
begriper mig — en örfil: säg mig, min redlige
vän! hvad -skulle han då bafva gjort? — Han
skulle hafva tagit emot den! svarar Condolle kort
och godt.
Herkules finner. detta förträfMligt och går ger-
nå in derpå; men som hans farmor föreskrifvit
rådbråkning, vågar han ej heller gerna afvika der-
ifrån. Condolle ryser och bäfvar.
Riddar Ren de Monteleone inkommer vid denr-
na tidepunkt till hertigen, för att utbedja sig nå-
den att få qvardröja i Ferrara och efterforska
gerningsmannen till den olycka, som vederfarits
honom. Herkules får då med förundran höra,
att. också Ren. erhållit en örfil på samma tid
och ställe, som han sjelf; Hvilken omätlig gåta!
Condolle undrar äfver; men gläds åt denna in-
veckling. Han gör för hertigen troligt, att Renå
just varit den, som icke så alldeles fått, men sna-
rare gifvit en kindpust. - Hertigen inser detta,
häpnar och vill låta fängsla Rene. Slutligen in-
kommer också Helene, vid ett tillfälle då herti-
gen och Condolle äro ute. Hon hade nu vunnit
sitt syfte och förmått qvarhålla Rend. Hon upp-
dagar derföre ädelmodigt, att det varit ingen an-
nan än hon sjelf, som slagit sin älskare på det
vackra kindbenet; hvaröfver han mycket tiröjdas.
När Condolle åter inträder, utan hertigen, ob-
ligerar han Renå att påtaga sig hafva fått sin ör-
fil af Condolle. Då det blefve uppdagadt genom
Polisprefektens nit — som gunås med visshet
kunde emotses — att Condolle varit i parken vid
den beryktade tiden, skulle han dock från sig afleda
misstanken att vara den, som burit hand på her-
tigen sjelf, om han bevisade, att han örfilatRenå.
Denne tycker ej så mycket om den erbjudna ar-
tigheten. Men det kan icke hjelpas: Condolle
och han skola såtsa duellera för att aftvå skymfen.
Derpå kommer hertigen åter, ser sin Condolle:
sårad och upptäcker orsaken. Ackl tänker han,
Ren är lycklig nu: han vet hvem som gifvit
honom hans beskärda del, men jag! jag måste
ännu sväfva i ovisshet om hvilkens hand jag har
att tacka för min örfill
För att ställa - den stackars hertigen tillfreds,
hittar Condo:le nu. på den fintliga utvägen, att
byta om förhållandet, si att fröken Helene ut-
gilfves för den, som gifvit hertizen hans. Herku-:
les blir förtjust öfver denna upptäckt, och frågar
Condolle, huru Ludvig XIV, örfilad af en skön!
dame, skulle hafva uppfört sig ? — Hm, menar :Con-
dolle, den store Ludvig skulle hafva kysst det
fruntimret på handen. — Hertigen kysser Heltne
på band. Men, hvad skulle Ludvig hafva gjort
sedan ?, frågar Herkules ytterligare. — Hm, sä-
ger Condolle, han skulle hafva kysst henne på...
pannan. — Hertigen :kysser Helene i hårfästet,
och frågar: nå, hvad skulle den store Ludvig
hafva gjort sedan?y
Condolle råkar i förlögenhet öfver alla dessa
sedan, som han icke så noga vet ett godt slut för.
Ren hjelper honom ur sin förlägenhet genom
att gifva saken en ny och för Condolle alldeles
oväntad vändning. Han begär utan vidare krus
Helenes hand, hvilken Condelle nu icke vågar
vägra honom, af fruktan att han eljest i förar-
gelsen kunde upptäcka huru det i sjelfva verket
förhållit sig med de celebra örfilarne.
Hertigen förlofvar således de unga tu, hänförd !
af den: betraktelsen, troligen, att dylk var denj,
race, som den store Ludvig skulle hafva gifvit!j
varje sin: hofkavaljer, efter att hafva dugtigt kysst iy
ans älskarinna. li
Pjesen . slutar således på en gång fullkomligen st
åde kungligt och kyrkligt. Vill man betraktah
tycket som en satir på den äldre monarkismens2
eder, hvilket-den visserligen är, så ser man, att
le, begge, utdelade örfilarne följaktligen hafva. en gj
lögre, en nästan symbolisk betydelse. Ludvig ri
(IV med sin rent rojalistiska; maxim: UBtatcestlra
not (pstaten, det är jag), var, som man vet, si
nycket kär hållen af prelaterne. Hela le Sigclete
le. Louis Qualorze sväfvar ännu såsom ett öfver-X!
vinneligt minne, nästan likt paradiset, inför hvar-d
e äkta hofmans fantasi, likasom för hvarje ka-
ölsk prest, hvars själ hvälfver stora tankar. Sed-
igheten i kung Ludvigs hof blef den oupphinne-g,
oa färahilden för lifvet i dat nvara Furanac hän lh,
So VÄ
falffeollka