— O, allt för mycket! -— Jag hade förutsett det, sade grefvinnan; de hafva flytt tillsammans. — OO, min fru, jag fruktar det är ännu värre jag fruktar att de tagit lifvet af sig. — Min dotter är i stånd till allt, min fru; jag känner hennes sinne, hennes passion för herr de Laliere. — Död! död! utropade Eugenie förtviflad, död! 0, låtom oss fara dit genast, skynda! Och utan hatt eller ; kappa. skyndade den olyckliga qvinnan nedför trappan. Grefvinnan och fru VArmilly följde henne; alla tre stego de i vagnen och befallte. kusken köra i sporrsträck till Auteuil. Under vägen talade fru dArmilly om Leopoldines bref; det innehöll ett farväl till bela hennes familj, utan att tillägga ett ord, spm utvisade hvart hon begifvit sig. Eugenie Hörde ingenting, och när man kom fram till porten, hoppade hon ner ur vagnen, utan att vänta på att fotsteget nedfälldes. Den fullkomligaste tystnad herrskade: man ringde förgälves. — De äro icke längre här, sade grefvinnan, de äro reste. j — Låt oss söka rätt på en smed, -utropade fru TArmilly, vi måste in! Fru de Laliere höll i klocksträngen och ringde mekaniskt; hon hade förlorat all besinning. Er halftimma förflöt innan man hann få rätt på en smed som öppnade låset. Man skyndade in på gården. Eugerie gick förut; hon ilade från rum till rumy utan ljus, kallande på Victor med sönderslitand2 rop, men ingen svarade henne, Man skaffade ljus och började undersöka mera noggrannt. Sängkammaren, salongen, biljardsalen voro tomma. Då man öppnade dörren till boudoiren, kändes en qväfvande lukt af fremmande parfymer. — De äro der, sade fru dArmilly, pekande på vexthuset; slå in dörren! Man gjord de som hon befallt; Eugenie störtade in i orangeriet och fann markisinnan på soffan och Victor vid hennes fötter, begge kalla och liflösa — En läkare! utropade hon; de kunna ännu icke vara döda, det är omöjligt. — Slå ut fönstren, bär beböfs luft, frisk luft! man kan ju qväfvas! inföll grefvinnan.