— O, allt för mycket!
-— Jag hade förutsett det, sade grefvinnan; de
hafva flytt tillsammans.
— OO, min fru, jag fruktar det är ännu värre
jag fruktar att de tagit lifvet af sig.
— Min dotter är i stånd till allt, min fru; jag
känner hennes sinne, hennes passion för herr de
Laliere.
— Död! död! utropade Eugenie förtviflad, död!
0, låtom oss fara dit genast, skynda!
Och utan hatt eller ; kappa. skyndade den o-
lyckliga qvinnan nedför trappan. Grefvinnan och
fru VArmilly följde henne; alla tre stego de i
vagnen och befallte. kusken köra i sporrsträck till
Auteuil. Under vägen talade fru dArmilly om
Leopoldines bref; det innehöll ett farväl till bela
hennes familj, utan att tillägga ett ord, spm ut-
visade hvart hon begifvit sig. Eugenie Hörde in-
genting, och när man kom fram till porten, hop-
pade hon ner ur vagnen, utan att vänta på att
fotsteget nedfälldes. Den fullkomligaste tystnad
herrskade: man ringde förgälves.
— De äro icke längre här, sade grefvinnan, de
äro reste. j
— Låt oss söka rätt på en smed, -utropade fru
TArmilly, vi måste in!
Fru de Laliere höll i klocksträngen och ringde
mekaniskt; hon hade förlorat all besinning. Er
halftimma förflöt innan man hann få rätt på en
smed som öppnade låset. Man skyndade in på
gården. Eugerie gick förut; hon ilade från rum till
rumy utan ljus, kallande på Victor med söndersli-
tand2 rop, men ingen svarade henne, Man skaf-
fade ljus och började undersöka mera noggrannt.
Sängkammaren, salongen, biljardsalen voro tom-
ma. Då man öppnade dörren till boudoiren, kän-
des en qväfvande lukt af fremmande parfymer.
— De äro der, sade fru dArmilly, pekande på
vexthuset; slå in dörren!
Man gjord de som hon befallt; Eugenie störtade
in i orangeriet och fann markisinnan på soffan
och Victor vid hennes fötter, begge kalla och liflösa
— En läkare! utropade hon; de kunna ännu
icke vara döda, det är omöjligt.
— Slå ut fönstren, bär beböfs luft, frisk luft!
man kan ju qväfvas! inföll grefvinnan.