de eljest lyckliga motiverna ej lämpa sig, och denna sats är mera en klaverpjes med ackompanjemang, än en konserterande qvartett. Rel. får imedlertid uttryckligen nämna, att dessa anmärkningar endast gälla för det första allegrot; de öfriga tre satserna äro i nämnde afseende ganska väl arbetade, och man skulle nästan tro, att första satsen tillhör en äldre period hos författaren, än de tre sednare. — De triolfigurer, som sluta båda afdelningarne i detta allegro, äro musikaliska loci communes oeh vanställa med sitt toma prål det gedignare arbetet i det föregående. Adagiot är genomfördt med stor sorgfällighet och i allmänhet ganska väl arbetadt. Den sinnesstämning, som tycks hafva rådt hos författaren vid konceptionen af denna sats, torde mera hafva egnat sig till ett andante än till ett adagio, hvilket bör hafva en skarpare utpräglad karakter, en lifligare kolorit. I öfrigt är, såsom ni redan nämnt, denna del lyckad, äfven äro stråkinstrumenternas parlier rikt och sjelfständigt behandlade. En trestämmig sats med imitationer för nämnde instrumenter, under det att pianot pauserar, är ganska väl utförd, så väl i afseende på stämföring som barmonisering. Menuetten är ett utmärkt lyckadt parti, fuil af lif och esprit; den borde kanske ock rätteligen kallats scherzo. Trion utgöres af en rätt intressant sats för stråkinstrumenterna, med violoncellen pizzicato, under det pianot pauserar. Finalet är, såsom billigt, kronan på det förtjenstfulla verket. Förf. har här utvecklat mycken skicklighet i motivernas konstmessiga kombination, hvilket, i förening med de markerade och karakteristiska rytmerna, ger denna sats ett serdeles lifligt färgspel. Hvarje instrument framträder här såsom en sjelfständigt opererande princip, utan att rubba den artistiska enhet, som råder i det hela. Totaleffekten af denna qvartett är harmonisk. Sinnet erfar en lifvende känsla, som sällan störes senom inblandande af elementer, främmande för srundkarakteren. Imedlertid råda vi ingen att våga sig på denna pjes, som ej genomgått en solid skola; ty förf. ger sina exekutörer, beidst pianisten, prublemer, som ingalunda äro lättlösta, och mången ång skulle denna komposition också verkligen nafva vunnit uti estetisk betydelse, om han hade nskränkt den stundom alltför yppiga passageyxen. —U—