ve vi derom intet annat begrepp, än hvad man vinner af de tryckta stadgarna, och der åter angilves ej något vidare såsom för det första ett bestämdt föremål för sällskapets verksamhet, än att hålla Svenska, Norska och Danska tidningar. Detta är visserligen i och för sig sjelf en god sak, men synes likväl endast utgöra en obetydlig början till något mera. Så .nart sällskapet kommer att visa en sådan lifsverksamhet, som kan biifva af något inflytande på unionens framgång, så kan det vara förvissudt, att i Aftonbladet äga en trogen hundsförvandt. Vi skole ock måhända vid ett annat tillfälle, då tiden medgifver, tillkännagifva vår egen mening angående rätta sättet ait verka tull en sådan union, och dermed älven visa ett ytterligare giltigt skäl, hvarföre vi trott oss böra tills vidare icke blanda oss i saken. REDS — Svenska Minerva för i dag har gjort sig ett betydligt besvär, för att i en lång artikel! som föranledt ett dubbelt nummer för dagen, utbreda sig öfver den stora inkonseqvensen hos Aftoabladsredaktionen, att för några månader sedan hafva meddelat en insänd artikel med klander emot en af Hr Carlen utgifven edition af lagboken och deremot nyligen haiva infört en berömmande artikel öfver Hr Carleas Handbok i lagfarenheten. Slutsatsen hära, som utgör artikelns egentliga ändamål, är enligt Minerva, alt man väl ser orsaken till denna stridighet: den sednare boken är utgifven på Hr L. J. Hjertas förlag; den förra på en annan förläggares förlag. Corollarium: ezennytta hos Hr L. J. Hjerta såsom förläggare har varit orsaken till det ena såväl som det andra. Härå torde det vara tillräckligt svara: 4:o Att det sednare arbetet, handboken i lagfarenheten, ännu icke var påtinkt, då recensionen öfver det förra förekom i Aftonbladet; och 2:o att rencensionen öfver det sednare arbetet, hvari detta berömmes, icke var skrifven här i Stockholm, utan insänd från en akademisk lirare vid ett af universiteterna. Vi veta icke om Minerva skulle acceptera Hr Carleus eget intyg om båda delarna, eljest torde han bäst vwvara i tillfälle att vitsorda dessa uppgifters riktighet. Häraf följer att icke något förläggare-intresse från Hr L. J. Hjertas sida kunde vara driffjedera till den första recensionens införande, så mycket mindre sora icke något likartadt arbete med Hr Carlens lagbok fanns på Hr Hjertas förlag. Det är för öfrigt klart, att då Aftonbladets förläggare tillika är bokförläggare, så kan han alltid vara utsatt för den misstankan från andra föriäggares sida när helit de behaga, att hvarenda anmärkning, som förekommer i en recension i Aftonbladet emot ett arbete på någon annans förlag, härleder sig från näringsafund. Mot sådana ka!omnier angående smutsiga motiver finnes intet annat försvar, än publikens omdöme, buruvida tidningens omdömen på det bela gifva tillkänna liberalitet och oegennytta i bedömandet af andra förläggares arbeten, eller icke. Eljest och derest Minervas omtanka denna gång hade något annat syfte än att springa ärenden åt den gamla närings-afunden, så skulle hon, så väl i det af henne sjelf citerade yttrandet i Aftonbladet som i den insända recensionen, kunnat se att Aftonbladet förklarade den insända recensionen bitter, d. v. s. innefattande orättvisa insinuationer mot Hr Carlens författarskap, att man i recensionen hufvudsakligen tadlade alltför mycket sammandragna lagkodifikationer, och att, då Hr Carlen varit mäktig att utkasta och utföra en sådan kodifikation efter en utvidgad plan, så är det ock fullkomligt tänkbart, att han — 1synnerzet efter så mycken vunnen erfarenhet, som en föregående lagkodifikation måste meddela, kunnat undvika de fel, som vidlådat hans förra arbete och af hvilka flera ansågos föranledda just af den för starka sammandrazningen. Slutligen, ifall Minerva verkligen återläser den omtalade förra recensionen, kan hon deraf erfara, hvad det kanske varit henne svårt att omtala, eller att ingendera af de då ifrågavarande lageditionerna berömdes.