ve vi derom intet annat begrepp, än hvad man
vinner af de tryckta stadgarna, och der åter an-
gilves ej något vidare såsom för det första ett be-
stämdt föremål för sällskapets verksamhet, än
att hålla Svenska, Norska och Danska tidningar.
Detta är visserligen i och för sig sjelf en god sak,
men synes likväl endast utgöra en obetydlig bör-
jan till något mera. Så .nart sällskapet kommer
att visa en sådan lifsverksamhet, som kan biifva
af något inflytande på unionens framgång, så kan
det vara förvissudt, att i Aftonbladet äga en tro-
gen hundsförvandt. Vi skole ock måhända vid
ett annat tillfälle, då tiden medgifver, tillkänna-
gifva vår egen mening angående rätta sättet ait
verka tull en sådan union, och dermed älven visa
ett ytterligare giltigt skäl, hvarföre vi trott oss
böra tills vidare icke blanda oss i saken.
REDS
— Svenska Minerva för i dag har gjort sig ett
betydligt besvär, för att i en lång artikel! som
föranledt ett dubbelt nummer för dagen, utbreda
sig öfver den stora inkonseqvensen hos Aftoa-
bladsredaktionen, att för några månader sedan
hafva meddelat en insänd artikel med klander
emot en af Hr Carlen utgifven edition af lagbo-
ken och deremot nyligen haiva infört en beröm-
mande artikel öfver Hr Carleas Handbok i lagfa-
renheten. Slutsatsen hära, som utgör artikelns
egentliga ändamål, är enligt Minerva, alt man väl
ser orsaken till denna stridighet: den sednare bo-
ken är utgifven på Hr L. J. Hjertas förlag; den
förra på en annan förläggares förlag. Corollarium:
ezennytta hos Hr L. J. Hjerta såsom förläggare
har varit orsaken till det ena såväl som det andra.
Härå torde det vara tillräckligt svara: 4:o Att
det sednare arbetet, handboken i lagfarenheten,
ännu icke var påtinkt, då recensionen öfver det
förra förekom i Aftonbladet; och 2:o att rencen-
sionen öfver det sednare arbetet, hvari detta be-
römmes, icke var skrifven här i Stockholm, utan
insänd från en akademisk lirare vid ett af uni-
versiteterna. Vi veta icke om Minerva skulle
acceptera Hr Carleus eget intyg om båda delarna,
eljest torde han bäst vwvara i tillfälle att vitsorda
dessa uppgifters riktighet. Häraf följer att icke
något förläggare-intresse från Hr L. J. Hjertas si-
da kunde vara driffjedera till den första recen-
sionens införande, så mycket mindre sora icke
något likartadt arbete med Hr Carlens lagbok
fanns på Hr Hjertas förlag. Det är för öfrigt klart,
att då Aftonbladets förläggare tillika är bokförläg-
gare, så kan han alltid vara utsatt för den miss-
tankan från andra föriäggares sida när helit de
behaga, att hvarenda anmärkning, som förekom-
mer i en recension i Aftonbladet emot ett arbete
på någon annans förlag, härleder sig från närings-
afund. Mot sådana ka!omnier angående smutsiga
motiver finnes intet annat försvar, än publikens
omdöme, buruvida tidningens omdömen på det
bela gifva tillkänna liberalitet och oegennytta i
bedömandet af andra förläggares arbeten, eller icke.
Eljest och derest Minervas omtanka denna gång
hade något annat syfte än att springa ärenden åt
den gamla närings-afunden, så skulle hon, så väl
i det af henne sjelf citerade yttrandet i Afton-
bladet som i den insända recensionen, kunnat se
att Aftonbladet förklarade den insända recensio-
nen bitter, d. v. s. innefattande orättvisa insinu-
ationer mot Hr Carlens författarskap, att man i
recensionen hufvudsakligen tadlade alltför mycket
sammandragna lagkodifikationer, och att, då Hr
Carlen varit mäktig att utkasta och utföra en så-
dan kodifikation efter en utvidgad plan, så är det
ock fullkomligt tänkbart, att han — 1synnerzet efter
så mycken vunnen erfarenhet, som en föregående
lagkodifikation måste meddela, kunnat undvika
de fel, som vidlådat hans förra arbete och af
hvilka flera ansågos föranledda just af den för
starka sammandrazningen. Slutligen, ifall Minerva
verkligen återläser den omtalade förra recensio-
nen, kan hon deraf erfara, hvad det kanske varit
henne svårt att omtala, eller att ingendera af de
då ifrågavarande lageditionerna berömdes.
