Ssorspelattning VvIad universitetet I Lyon Ultlnallile
en man af tvetydig renlärighet, utfärdade Han:
Eminens en skrifvelse till universitetets rektor.
hvari han väl — att börja med — helt besked-
ligt framställer en fordran, som ingen tolerant sty-
relse nu för tiden afslår, nemligen att hvar och
en elev i en offentlig läroanstalt är berättigad at!
få religionsundervisning genom lärare al sin egen
trosbekännelse,. — Menx, fortfar Hans Eminens
(och här framsmyger den jesuitiska utsträckningen
af anspråket till andra ämnen än religionsunder-
visning) — en katolsk ungdom behöfver en all-
deles katolsk undervisning; en panteistisk, dei-
stisk, theistisk eller protestantisk filosofi passar
sig icke för densamma; dess religiösa tro måste
afvisa både läraren och hans lära. Då prote-
stantismen söndrar sig i det oändliga, så må-
ste universitetets portar öppna sig för alla pa-
storer af de talrika evangeliska kyrkor, som i
hvarje ögonblick alstras genom protestanternas
fria forskning och fullkomliga oberoende i reli-
gionsämnen. Far universitetet, till följd häraf,
sitt sköt emottagit professorer, hvilkas grund-
satser oroa de katolska familjerna, så finnas dock
talrika och ärofulla undantag. Jag vill ej träda
universitetets rättigheter för nära; jag erkänner
med aktning dess visdom; men jag är sänd af
Herran, att låta min klago- och varningsröst
ljuda, när ulfven tränger sig i fårahjorden. Icke
,pressens skällsörd, icke de akademiska-katedrar-
nes deklamationer, icke förföljelse och förtal
skola försvaga den ifver, som jag hemtat från en
källa, hvilken verlden icke känner. ) Så länge
de katolska ynglingarne blott åtnjuta katolsk un-
dervisning, skall jag gilla den lärdom, som uni-
pversitetels anstalter förskaffa detsammas elever.
Men om en professor, som är anstucken af tvif-
lets anda eller af materialismen, börjar inplanta
sina giftiga läror i ungdomens hjertan: om han
missbrukar sin ställning, för att skaka uppenba-
relsens auktoritet och undergräfva katolska relh-
gionens grundvalar: då skulle ett längre fortsatt
stillatigande vara oförenligt både med mitt kall
och med värdigheten af den plats jag innehar.
I sådan händelse skulle jag först varna er, herr
rektor, och om då icke snart åtgärder; förspor-
des, som betryggade invånarne i mitt stift
mot hvarje vidare fara, skulle jag anse en
längre närvaro af någon katolsk andlig i
edra lärosalar som en bitter förödmjukelse,
och intet ögonblick förblifva i tvekan öfver
hvad jag hade att göra. Jag hoppas att icke
blifva tvungen till någon för mig så smärtande
ytterlighet; mer då jag icke känner hvilka per-
sonalförändringar, som styrelsen ärnar vidtaga
vid universitetets härvarande läroanstalt ), så!
anhåller jag att ni behagade lemna undervisnings-
ministern kännedom om det bes!ut, som jagl
skulle fatta, ifall de unga katoliker, som lyda
under mitt stift, blefve lemnade till pris åt fi-
losofiska föreläsningar, som stodo i motsägelse
till vår tros kännemärke, (symbola fidei) och
katolska kyrkans läror. Professorernas läror och
den katolska kaplanens måste ömsesidigt under-
stödja hvarandra ). När förhållandet blir an-
norlunda vid något läroverk, så är kaplanens
närvaro öfverflödig; ja, den skulle innebära en
ytterligare våda, emedan den lemnade föräldrar-
ne qvar i den förderfliga villfarelsen att deras
barn åtnjöto en katolsk uppfostran.n
Detta är åtminstone rent språk. Kardinal-
erkebiskopen i Lyon fordrar utan omsvep att re-
geringen icke måtte hädanefter tillsätta några of-
fentliga lärare, innan förslaget blifvit först under-
stäldt de andliga myndigheterna och af dem gil-
ladt, och han hotar att i vidrigt fall sätta i min-
dre bannp de läroverk, hvarest en för nyssnämn-
de myndigheter misshaglig lärare blefve anställd.
Kunde samhället blott för ett ögonblick låna örat
åt dylika anspråk, så hade prestväldet ett steg
allenast ytterligare att taga, för att bemäktiga sig
det så länge återsökta privilegiet på allmänna
undervisningsverkens allenastyrelse.
Genast efter offentliggörandet af kardinal de Bo-
nalds skrifvelse, uppträdde biskopen af Chalons
med en annan, hvari han förklarar sig i allo bi-
träda sin höge embetsbroders åsigter och ärna
tillämpa dem. En händelse,, säger han, har
hinträffat med en professor, som håller kollegier,
memligen att han icke tror på någon Gud, att
han är rationalist, panteist etc., kort sagdt hvad
som behagas, men hvilken önskar sig så många .
;kolleganter som möjligt; ty detta är likväl huf-J?
;vudsaken, Då han endast befinner sig omgifven
af katolska familjer, hvilka göra sig räkning på
att deras barn skola uppvexa i kyrkans tro, så
har han, för att tillfredsställa dem och icke glf-
va ämne till anmärkningar, dragit försorg om..
att skaffa en katolsk biktfader åt eleverna, och
denne biktfader är en tolerant prest. Med ho-EJ
nom till förkläde, föredrager han sina sköna lä-P??
ror i en filosofisk kurs, den han visligen förelä-N:
ser sjelf. Hvem kan nu klasa? menar man.
Eleverna gå i messan, två gånger hvar vecka,
och bivista biktfaderns katekesförhör; ja, de be-
redas som andra till skrift, och gå till nattvar-5?
DA i AMA AA oh må NN Sed AA ee mm -— VV AA
rt AA TIA -n NV OK
s
Ö mm D
den första gången. Hvad bör väl styrelsen gö- d
ra? Bör den tro på alla dessa demonstratio- at
a
) Månne denna förborgade källa skulle kunna befin-i
nas i något jesuitiskt profess-hus, der den högre in-de
vigningen, som bekant är, medde!as? — Bibeln kan lat
ej här menas, ty den känner verlden. gå
) När kardinalen talar om Universitetet blott, utan
mm Ja 2